2009-01-22
Nu kommer ett nytt långt inlägg. (så här långa inlägg kommer det nog inte att bli framöver...)
Jag håller på att kolla hur man gör för att få större text på bloggen. Mikaela skulle kolla det åt mig idag men... Hmmm... är hon lat? Nä, hon behöver koppla av med sin egen familg ibland. Hon och Sebbe har faktiskt annat att prata om ibland. Typ bebisen i magen.... Nu håller min dotter på att bilda egen RIKTIG familj. Lycka till!!!!
Idag kom vi till sjukhuset vid halv ett. Gissa om jag var spänd.
De senaste dagarna har vår älskade son, Joakim, gjort stora framsteg! När vi kom till Akademiska sjukhuset i Uppsala den 21 december 2008 var Joakim full av sladdar, slangar (tjocka och smala...) och nålar. Han var sårig, svullen i ansiktet och hade ett stort bandage runt huvudet. På NIVA (Neurointensivvårdsavdelningen) var det skärmar som övervakade honom hela tiden med larm och andra oväsen.
I förrgår, 20 januari 2009, när vi kom till avdelningen hade de tagit bort sondmatningen i näsan på honom.
Svullnad, sår och bandage har varit borta sedan tidigare. Vi har sett hur hans hår växt ut från att han varit rakad. Han passar för övrigt jättebra i väldigt kort hår.
Nu har de opererat in en "pegg" i magen på honom. Det innebär att de har operarat in en slang in i magsäcken som han får sin mat igenom.
Nu slipper Joakim få sondmatningen genom näsan. För hur kul är det...? Att få käket genom näsan? Nu får han mat, näring och medicin direkt i magen. Det som smakar gott som till exempel Coca Cola och Center ger de honom med sked i munnen... (det är sant!).
För oss hade det naturligtvis varit bättre om Jocke hade lärt sig att svälja all mat själv och sluppit få peggen inopererad. Tyvärr så har han valt att bita ihop när de försökt ge honom mat med sked. Det finns flera olika förklaringar till att han inte vill hjälpa till med att få mat men min uppfattning är att han tycker att det är jobbigt att äta när han kan få det automatiskt. Undrar om han är lat... Nä, han är "kväljvlig", han har till och med jobbigt att borsta tänderna ibland. Hur är det inte då att äta med massa slangar i näsa och hals? Det kan vara ett av skälen till att han inte äter genom munnen. Sen kan det vara skadorna Joakim fått som gör att han inte kan äta. Vi vet inte... Alltså, ovissheten är hela tiden med oss som ett tungt, stort ok... Men vi försöker hela tiden se de positiva framstegen som han gör!
Igår var "tracken" borta (tänk vilka konstiga ord man lärt sig...). "Tracken" är ett rör som är inopererat i halsen strax under struphuvudet som går rakt ner i lungorna. Den har varit kopplad till respiratorn (andningsmaskinen, han kunde inte andas själv från början).
Från början hade han ett rör från munnen ner i lungorna som respiratorn var kopplad till men man ska inte ligga med en sådan lösning mer än ett par veckor. Därför opererade de in en track.
Efter läkarna avvecklat respiratorn så andades Joakim själv genom tracken. Eftersom Joakim andades genom tracken fick han inte upp luft genom halsen och förbi stämbanden så var det omöjligt för honom att prata oavsett om han ville eller kunde. Nu har de bedömt att han är stark nog att andas helt själv. Tracken har gjort att andningsvägarna har varit mycket kortare än det är att andas upp genom näsa och mun. De har också kunnat använda tracken till att suga ur slem direkt ur lungorna. Nu är han stark nog att kunna sköta sin andning helt och hållet själv! Han är vår krigare och stora kämpe!!!
De har även avvecklat nålarna som de använt till att ge honom medicin direkt i blodet. Nu har ju vår underbara son knappt några synbara sladdar, slangar (tjocka och smala...) och nålar. Bara det är ju stora framsteg!
På avdelningen har de bedömt att han inte ens behöver ha övervakning genom att ha vak dygnet runt! Han är så stark!
Det här är stora framsteg av grabben! Gissa om vi älskar honom...
Spänningen jag kände när vi kom till sjukhuset idag var...
•- kommer han att säga något?
•- har han ätit något efter han fått bort alla slangar och rör i halsen?
Svaret på frågorna är att vi måste ha mycket mer tålamod...
Jocke har varken pratat eller ätit än. Men det kommer, jag är övertygad!!!
Han verkar dock må mycket bättre nu. Han andas mycket lugnare nu när han slipper tracken. Han har mycket mindre slem i halsen.
När han är vaken blir han inte lika stressad.
Och gissa om vi har tålamod! Joakim är på väg tillbaka och bara den vetskapen är så otroligt skön!
I morgon ska jag berätta hur hans medvetandegrad stiger dag för dag och hur mycket vi längtar efter att höra honom bara säga "Tja"...
Jag ska också berätta om hur jag upplevde vårt viktiga läkarsamtal som vi hade i tisdags.
Jag och vår underbara dotter, Mikaela, tillsammans med sambon Sebastian var stöd åt varandra i läkarsamtalet (Någon måste ju vara stöd åt Joakim så Mia valde att vara kvar hos honom).
Mikaela, du är en mycket klok, liten, ung, gravid kvinna! Tack för ditt stöd och dina intelligenta frågor du ställde! Vi älskar dig, Mikaela!!!
Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj
Hej Jörgen med familj! Jag har fått höra den hemska nyheten av mina fd kollegor på KPK och vill bara skicka en hälsning att jag tänker på er och håller alla tummarna i världen för att Joakim snart ska bli bättre!
Kramar i massor från Camilla Anell!
Vi saknar honom allihopa! När han kommer tillbaka så ska jag krama om honom och berätta hur tacksamma vi alla är för att han överlevde! Tänker på er alla. Ni är starka! /Jenny.
fixar det imorn :)
Fixar det imorn :)
