jorgenomjoakim

Två intressanta frågor igen.

Den första, äter Joakim?

Den andra, hur laddar vi våra batterier?

Fråga ett:

Joakim äter mat. Om det är jag som lagat den... Han äter inte sjukhusmat. Joakim är superkräsen... Jag gör matlådor åt honom som jag fryser in och sen tar vi med lådorna som personalen sedan värmer åt honom. Det är stort av personalen att hjälpa Joakim med detta!!!

Men han dricker inte så mycket. Det är ett problem just nu. Vi har bett personalen att de ska kalla på tandhygienisten så hon kanske kan ha någon idé om vad som kan vara fel. Joakim nickar ibland och skakar på huvudet ibland om vi frågar om det ilar i tänderna. Samma svar får vi om vi frågar om det gör ont i halsen. Han har inte velat skriva om det på sitt tangentbord. Det är alltså höljt i dunkel varför han har svårt att svälja vätska.

Fråga två:

Hur vi gör för att ladda våra batterier?

I början tror jag att vi gick på adrenalin och ren överlevnadsinstinkt...

Jag och Mia har varit varandras stöd hela tiden. Vi har inte alltid haft samma åsikter och vi har inte alltid haft samma behov av information, jag ville veta allt medan Mia ville vänta med att till exempel titta på bilder från olycksplatsen. Vi har varit noga med att vi måste vara mycket noggranna med att lyssna av varandra så ingen av oss trampar den andra på tårna eller på något annat sätt kör över varandra.

Vi har hela tiden varit noga med att sköta det som var viktigt fast man egentligen inte orkade. Det var som medicin och medicin smakar nästan aldrig bra...

Vi har varit tvungna att kämpa oss igenom självklara saker som att äta, sköta hygienen, sova... Sådana självklara saker var jättejobbiga i början men superviktiga!

Vi har båda varit lyhörda för hur vi mår. Ibland orkar vi vara hos Joakim fyra, fem timmar och ibland orkar vi inte mer än två, tre timmar. Ibland har vi varit tvungna att säga ifrån till varandra för nu är det för mycket, jag kanske ville vara kvar längre än jag egentligen orkade eller tvärtom.

Man måste vara noga med att lyssna av sig själv och se hur ens partner reagerar och mår.

Joakim kommer att behöva vårt stöd allt mer framöver och då måste vi ha energi kvar till det. Vi måste se till att ha massor av reserver för att stötta honom nu för det är nu han verkligen behöver oss!

Håll tummarna att vi disponerat våra krafter på rätt sätt så vi orkar även framöver...

Bloggen är viktig för mig, den är en ventil som jag använder för att få ur mig min ilska, ledsenhet, glädje över framgångar och så vidare. Bloggen är min ventil.

Mia skriver dagbok som är mer detaljerad som vi inte vill publicera för Joakims skull. Att skriva av oss är en bra ventil för oss!

Sen tycker jag att det är skönt att vara ensam med mina tankar och Mia har behov av att prata med sina kompisar. Då går hon över till någon vän eller går ut och går med någon vän och då får jag min "egentid" till eftertanke.

Dagens framsteg:

Idag har Joakim åkt säkert i Audi igen! Han njöt!!!

Jag fick öva ett par gånger på förflyttning från "Rulle" till Audi och tillbaka. Det gick jättebra. Joakim är en riktig klippa. Han hjälper till så mycket själv!!!

När vi åkte iväg log han, Joakim var så lycklig!!! Det är så otroligt skönt att se krigaren lycklig igen!!! Tänk själva hur fri han kände sig när han inte behövde vara kvar på sjukhusområdet i en rullstol. Han HATAR sin rullstol.

Jag frågade var han tyckte vi skulle åka och då ryckte han på axlarna. Jag fick bestämma.

Vi åkte runt lite men sen åkte vi till "donken" (Mc Donalds). Han visste exakt vad han ville ha, Lilla menyn, plusmeny med en extra hamburgare...

Återigen såg jag en lycklig son!!! Det värmer i hjärtat!!!

När vi ätit klart så frågade igen om han ville åka någonstans. Då ville han ha sitt tangentbord. "åka hem" skrev han... Då började jag gråta... inte så att han såg det men det var som knivar in i hjärtat...

Jag vill ju att han ska vara hemma men det är på sjukhuset han får den hjälp han behöver för att kunna bli friskare. Det är så mycket delade känslor.

Ska vi ta hem honom och träna honom hemma?

Kan vi träna honom hemma? (Svaret är NEJ!)

Jag vill ju ha hem Joakim så fort som möjligt men vi kan inte ge honom vården han behöver hemma så vi har ett extremt stort arbete framför oss med att "peppa" upp honom att vara kvar på sjukhuset så länge som möjligt.

Jag vill ha hem Joakim!!! Men han behöver vara kvar på sjukhuset för att få den bästa vården... Så förbannat splittrad man blir...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Mitt problem är att när jag väl börjar skriva så rinner det bara på... Inläggen kanske blir för långa...

Idag har det gått 4 månader sen olyckan... FYRA MÅNADER!!!

För oss är tiden konstig... I nuet står tiden stilla... I backspegeln har tiden bara försvunnit... Det här har varit mina längsta och kortast fyra månader på 46 år...

Först och främst vill jag att CrimsonAnna ska veta att jag håller alla tummar jag har för att det ska ordna sig för din mormor. Du ska veta, Anna, att jag är otroligt glad över ditt stöd och då vill jag ge dig det stöd du behöver! Hoppas att allt går bra!

Sanna ställde ett par intressanta frågor i kommentarerna som jag tror många av er funderar över.

Hon frågade om vi berättat för Joakim om olyckan och vad som gör att han inte har något tal.

Börjar med frågan om vi berättat för Joakim om olyckan.

I början, när han var medvetslös, berättade vi för honom att det var en trafikolycka som är skälet till att han ligger på sjukhuset. Naturligtvis var det inget som fastnade i hans medvetande men vi ville ändå berätta för honom.

Nu när han blivit så otroligt medveten har vi haft stora våndor över hur vi skulle framföra beskedet om vad som hänt. Vi har talat med sjuksköterskan, läkaren och psykologen. Tillsammans har vi kommit fram till att vi ska framföra budskapet till Joakim så han får veta varför han är på sjukhuset. Men det måste ske i små doser.

Det har alltså inte varit ett helt självklart beslut.

Igår berättade vi för första gången om varför han är på sjukhuset där vi med säkerhet vet att han åtminstone när vi framförde budskapet tog in vad vi sa och vi kunde se hans reaktioner. Först frågade vi om han visste varför han låg på sjukhus och då ruskade han på huvudet. Sen frågade vi om han ville veta varför och då nickade han så då berättade vi lite om olyckan. Inte så mycket men att han varit med om en olycka och vilka som var med i bilen och kort om hur det gått för dem.

På det stora hela tyckte vi att han tog in informationen och på något sätt värderade den och att han inte blev ledsen av att få veta vad som hänt.

Idag frågade jag om han visste varför han låg på sjukhus och då ruskade han på huvudet. Han mindes inte att vi pratat om det igår. Det är normalt att närminnet blir tilltufsat efter de skador han fått.

Joakim ville veta idag också så jag berättade för honom igen men jag gav honom betydligt mindre information idag så får vi se om han är förmögen att komma ihåg vad jag sagt i morgon. Dagens reaktion var lika som igår.

Joakim hade döpt sin bil. När jag frågade honom om han mindes det så ruskade han på huvudet. Då tog jag hans tangentbord och skrev namnet och då garvade han... Ett jättestort leende!!!

Bilen hette Torsten... Humorn är definitivt kvar!!! Man kan väl inte döpa en bil till Torsten...? Jo, Joakim kan det...

Nu kommer vi till det som är mer komplicerat... Kommer Joakim att få talet tillbaka?

Svårt för oss att hantera den här frågan... Det är nog det jag helst av allt i hela världen vill!!!

Men, så här är det, Joakims hjärna har fått en ordentlig smäll. Han har fått blödningar på massa ställen på hjärnan.

Det som är positivt nu är att varje enskild blödning är så pass liten att den förmodligen inte kan slå ut hela talcentrat. Dock är det tydligen bara toppen på isberget som syns på röntgenbilderna.

Det kan alltså vara så att det är talcentrat fått en rejäl smäll och då räcker det för att talet inte kommer tillbaka...

Vi tror och hoppas att han kommer att få talet tillbaka! Det är jättemycket som talar för att han kommer att kunna prata. Joakim kan läsa och han kan skriva. Han kommer ihåg svåra saker som till exempel lösenord till datorn.

Joakim gör gigantiska framsteg nu! Därför känner jag att hans tal inte alls är långt borta men jag har varit "överpositiv" förut...

En optimist och en pessimist har rätt ungefär lika många gånger, vem tror ni mår bäst under resan...? Det borde väl vara optimisten?

Om inte Joakim får sitt tal tillbaka så har finns det hjälpmedel som gör att han kan kommunicera ändå. Det tar bara lite längre tid.

Hjärnan väljer ut det som är viktigaste att lära sig först och talet är inte det viktiga.

Tänk er barn, många barn lär sig gå innan de kan säga "mamma"...

Som ni ser finns det inga svar på frågorna... Och det är frågor vi funderar över varje sekund...

Ska han sitta i rullstol hela livet? Kommer talet tillbaka?

Det är det här som varit värst av allt... Att vi vet ingenting... Att vi vår tillvaro är så oviss... Att vår Joakims väg tillbaka kommer att bli krokig och mycket lång... Den ovissa tillvaron kan totalt bryta ner en...

Till läsarna av bloggen:

Tveka inte att fråga om ni har några funderingar eller om jag uttryckt mig oklart. Det är bra för då undanröjer man eventuella missförstånd.

Dagens framsteg

Alldeles oavsett vad en del tycker så har vi "Audi-tränat" idag... Joakim har övat att komma över från rullstolen ("Rulle") till bilen.

Joakim är helt klockren! Det gick hur bra som helst! I morgon är det min tur att prova. Det är stora påfrestningar för honom med förflyttningar så arbetsterapeuten visade Joakim hur han ska göra sen får vi öva mer i morgon.

När vi var ute vid bilen så frågade arbetsterapeuten vad han skulle äta när vi var färdiga med övningen. Gissa vad han skrev? Han tog sitt tangentbord och skrev "donken" (Mc Donalds...). Då frågade Mia om jag skulle åka till "Donken" och köpa med mig. Joakim ruskade på huvudet. Han ville att vi skulle åka till Mc Donalds tillsammans nu när han kunde komma in i bilen...

Jag lovade honom att vi åker till "Donken" i morgon när jag också övat på förflyttningen. Det dög åt honom.

På det stora hela kommunicerar han mer. På gott och ont... För mig gör det så j-vla ont när jag frågar honom vad det är när jag ser att han blir arg och får se "allt suger" i displayen på hans kommunikator... Men det är ett mycket stort friskhetstecken. Att Joakim tycker det är skit att vara på sjukhus är ju helt sunt!!! Tidigare har han inte brytt sig så mycket.

Idag har Joakim tydligt visat att han hatar att sitta i "rulle". Jag frågade vad som är värst och då pekade han på sig själv och slog hårt med handen på "rulles" armstöd. Han HATAR sin situation som rullstolsbunden. Som det är nu så är det bra! Då finns det en stark motor för honom att kämpa med träningen så han slipper sitta där! Han är den största krigare jag vet så han kommer att träna sig ur "rulle"!!!

En liten vädjan till Joakims vänner:

Det är nu han behöver er! Jag är övertygad om att han skulle bli glad över besök på kvällarna. Hans besökstider är mellan 11.00 och 20.00. Jag och Mia brukar vara hos honom fram till ungefär kl 17.00 varje dag. Efter 17.00 skulle vi vara glada om ni kunde komma och hälsa på. Hör gärna av er till oss innan så vi vet. [email protected]

HJÄLP OSS ATT PEPPA UPP KRIGAREN!!!! Nu behöver han oss alla!!!

En vädjan till är att ni undviker att prata om olyckan.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Tjosan... Blev faktiskt förvånad över de starka kommentarerna jag har fått den här gången.

Min mening var absolut inte att kritisera taxi om någon nu trodde det. Det är den enda kommentar jag fäller i den frågan förutom det jag skrev i mina egna kommentarer.

Beträffande kommentaren att det är fler som drabbats av trafikolyckor och andra eländiga saker så vill jag bara säga att under Joakims resa tillbaka till ett normalt liv så har vi träffat otaliga hjältar. Det gäller både de som drabbats och deras anhöriga! Jag håller helt och fullt med dig om att det finns massor med hjältar och krigare därute! Vi har ju träffat otroligt många!

Nog om detta.

Joakim var hemma på permis i helgen och den var helt suverän! Han har njutit så otroligt mycket av att vara hemma.

Dagens framsteg:

Och, det är många som frågat, det var Joakim själv som var ute på MSN i helgen. Han var ute en kort stund och pratade med någon men sen blev det något fel på datorn så det startade om. Då orkade inte Joakim mer.

Men han loggade in på datorn själv (han kom ihåg sitt lösenord), han gjorde i ordning en spellista med musik han ville lyssna på sen loggade han in på MSN.

Bland annat var det en som frågade om han tyckte det var skönt att vara hemma och Joakim svarade (helt själv!!!) "aa som fan !"

Idag har vi varit på sjukhuset och kollat på lite hjälpmedel åt Joakim så han kan få hjälp med att kommunicera.

De hade några alternativ;

En maskin som var ganska stor och klumpig. När han skrev ett ord så kunde maskinen säga ordet. Jag såg på grabben vad han tyckte om den... "Hej" skrev vi och maskinen sa "haej" eller något liknande och Joakim log och ruskade på huvudet...

En maskin var bara ett tangentbord med en display där han kan skriva sina ord och sen visa oss vad han skrivit. En smidig maskin!

En maskin var en helt vanlig bärbar dator.

Gissa vad han valde..?

Den bärbara datorn naturligtvis. Det är ju ett sundhetstecken om något!

Det är ca 2-3 veckors leveranstid på den bärbara datorn så han fick med sig den smidiga maskinen.

När vi kom upp till Joakims avdelning så sa jag åt honom att det här var ju perfekt.

"Nu kan ju du skriva svar på mina frågor och så kan du berätta vad som är fel eller vad det är du vill" sa jag åt honom.

Då pekade han på tangentbordet. Mia gav honom det och då skrev han "Aldrig"...

Efter det kom ett garv från honom. Ett mycket brett leende!!! Han har humor!

En sak som fortfarande gör så ont i hjärta, själ, hela mig... När vi skulle åka hem så pekade han och ville ha maskinen. Då skrev han "vill aka me"...

Fatta hur ont det gör att lämna honom då...?

Nog för idag, tår!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Tror ni att jag slöat till...? Nä... Snarare tvärtom, vi har haft gigantiskt mycket att göra denna vecka så därför har det blivit några bloggfria dagar denna vecka.

Vi har vårstädat hemma (vårstädning, hur kul är det på en skala?) och om ni tror att jag slapp undan så trodde ni fel... Fast jag håller på er som trodde att jag skulle slippa undan... Ni är mina hjältar!

Fast (använde ordet igen, hmmm) ni som håller på mig i den här frågan är nog inte så många... Någon kanske...?

Jobb, vårstädning och matlådor till Joakim tar sin lilla tid.

Dagens framsteg:

Nu börjar det hända saker!

Som jag skrev ovan så är ni (ni eventuella få...) som håller på mig mina hjältar. I själva verket är det ju Joakim som är den största hjälte jag vet!

Han skämtar, visar nya tecken nästan varje dag, han är ledsen och nedstämd ibland (vem är inte det?), han är glad och framåt/uppåt de flesta dagar (vem är egentligen det?).

Tänk på att Joakim ligger på sjukhus och har gjort det flera månader och ändå är det oftast "tummen upp" när jag frågar hur han mår när vi kommer och hälsar på. Försök att förstå hur stort det är!!!

Varenda dag kommer det nya tecken som vi måste lära oss att tyda. Det är ju så otroligt skönt!!!

Jag älskar verkligen Joakim fast (hmmm samma ord igen...) det vet ni ju redan.

Varje dag kommer det nya tecken!

Joakim har även börjat ta egna initiativ till kommunikation! Det har han inte gjort förut.

På grund av andras och Joakims integritet kan jag inte gå in på exakt vad han ville men det var enormt att se!!!

Nu börjar ju grabben kommunicera utåt!!! Inte bara genom att svara utan han börjar vara aktiv själv i sin kommunikation!!! Det är gigantiskt för mig!!! (Nu blev det många utropstecken men det är för jag vill understryka hur viktigt det här är)

I morgon blir det nog ingen blogg heller... Fast (igen...) det beror på Joakim.

Vet ni? I morgon kommer Joakim hem på permis igen. Gissa en sak...

Han ska sova hemma för första gången sen olyckan!!! Nu rinner tårarna igen... Äntligen kan man få börja gråta lyckotårar...

Nästa vecka ska vi "Audi-träna". Vi ska försöka lära oss att flytta Joakim till bilen så vi får en annan frihet.

Skälet till att jag tycker det är viktigt är att jag vill att Joakim färdas så säkert som möjligt när han är ute i trafiken. Att sitta fastspänd i en rullstol i en taxi är ju totalt värdelöst om det skulle (gud förbjude!!!) ske en olycka. Om han åker i vår bil kan han knappast sitta säkrare.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Det blev inget bloggande igår. Det började ta slut på Joakims matlådor och han började få lite dåligt med urval så jag gjorde 15 nya matlådor åt honom igår. Det var en priofråga, blogga eller laga mat åt sonen...

Sex lådor med makaroner och hemgjorda köttbullar

Sex lådor med favvorätten, ris och korvstroganoff

Tre lådor med pannkakor (hade lite för få ägg...).

Sen tidigare har han lasagne, spagetti och köttfärssås i frysen på sjukhuset. Jag älskar att laga mat!

Nu har han sina goaste maträtter som fungerar att frysa och värma i micro utan att det blir alltför dåligt.

"Ris och stroganoff är ju goare än kräm och kräm är det goaste jag vet" som en kusin brukar säga...

Permissionen:

På långfredagen var Joakim hemma på permis. Det var ett medvetet val att välja långfredag för då skulle ju vi få ha vår älskade son hemma länge...

Joakim kom hem vid 12-tiden och åkte tillbaka till sjukhuset tjugo över fem. Drygt fem timmar hemma.

Det var helt fantastiskt! Helt overkligt! Men det måste nog vara de kortaste fem timmar och tjugo minuter jag haft i mitt liv...

När Joakim kom hem så ville han in på sitt rum och Mikaela kopplade in datorn och satte på musiken som han har på datorn. I ett ögonblick, när jag stod i köket och lagade mat och lyssnade på Joakims musik, kändes det som om inget hade hänt... Att allt var som det varit... Det var helt overkligt... När man vaknat upp ur den drömmen så gjorde det så ont... Allt HAR hänt... Joakim HAR allvarliga skador... Det gör så ont ibland...

Vi hade dukat upp långbord i vardagsrummet. Vid storhelger brukar vi vara hos oss och samla släkten för att umgås och för att äta.

Jag var jätteorolig för att Joakim skulle tycka det var för mycket intryck när han kom hem.

För när han väl kommer hem för att vila från sjukhusets stress och folk som springer omkring i korridorerna, både patienter och personal, så kommer han hem till ett hem som är fullt av folk som stimmar minst lika mycket som de gör på avdelningen på sjukhuset...

Krigaren tog det hur lugnt som helst! Han satt i sitt rum och verkligen njöt av tillvaron.

När han var trött så sa han till att han ville vila (kommer mer till det i Dagens Framsteg) så han fick lägga sig i sin nya säng. Som jag skrivit om tidigare har de ändrat sig så vi har fått låna en säng från Landstinget. Det enda vi var tvungna att fixa var en madrass så det har vi köpt.

Joakim låg i sin säng och kikade. Han kan se in i vardagsrummet så han var med oss även fast han vilade. Efter ett tag så frågade jag om han ville att vi skulle stänga dörrarna och då nickade han. Han ville vara ifred ett tag och sova. Det var så skönt att han insåg att det var vad han behövde för att orka med resten av dagen!

Han är ju en så stor krigare! Han kommer absolut att fixa det här!!!

Efter ett par timmars vilande så var Joakim också hungrig. Vi gav honom en stor portion med påskmat och han åt upp nästan allting!

Hela hans första permis utan personal från sjukhuset fungerade helt perfekt!

Joakim har fått en assistent som hjälper honom när han är på permis och jag är helt övertygad om att de kommer att bli ett klockrent radarpar!!! Det enda problem jag har med assistenten är att han har samma favoritlag i både hockey och fotboll som Joakim... Jag som trodde att jag skulle få lite hjälp med att omvända Joakim till Bajen och Brynäs... Hmmm... Men man får väl tåla det för Joakims skull... Fast...? Borde det inte vara bättre om Joakim och jag håller på samma lag...? Nä, för både jag och Joakim tycker att det är roligt att retas med varandra.

När vår krigare skulle tillbaka till sjukhuset så ruskade han på huvudet. Han ville absolut inte tillbaka! Förstå hur ont i hjärtat det gjorde... Det värkte, det bultade, det bara skrek "kidnappa pojken, låt han vara där han hör hemma...". Förnuftet tog över... Det är klart att han måste tillbaka till sjukhuset för de är ju proffs på att träna Joakim så han får tillbaka så många funktioner som möjligt, men det gör ont...

Det är det värsta med Joakims permissioner, det gör så ont när han ska tillbaka till sjukhuset. Att det återigen blir så påtagligt att Joakim har allvarliga skador. De få permissioner han varit hemma på så tänker man inte på hur svårt skadad han är.

Vi får några timmar frid på något sätt... Några timmar verklighetsflykt på något sätt... Några timmar där vi får rå om varandra utan att ha olyckan i bakhuvudet på något sätt...

Det är omöjligt att förklara hur det känns och vilken lycka det är när han är hemma men vilken smärta det är när han måste lämna oss för att åka tillbaka till sjukhuset...

Dagens framsteg:

Joakims kommunikation är MYCKET tydligare nu! Han pekar var han vill att man ska gå när vi är ute på promenad, han rycker på axlarna om han tycker det kvittar var vi går, han retas med personalen genom att svara fel och då ler han... han gör egna tecken med vänsterhanden (hans högra sida är fortfarande mycket svag) som vi måste tolka. Ett exempel var när Mia frågade: Vad har du ätit idag? Har du druckit någon Cola? Är det bra personal ikväll? Har du sovit något under dagen? Har du haft några besök idag?

Joakim nickade eller ruskade på huvudet tålmodigt på alla frågor men så lyfte han vänsterhanden och liksom högg med handen tre gånger i luften och Mia såg frågande på mig "vad menar han...?"

Gissa en gång sa jag... Då ställde jag också en fråga till Joakim och den besvarade han tydligt... "Tjatar morsan?" Morsor...

Joakim tyckte att det var nog med frågor nu...

För oss är det så stort att Joakim är så mycket tydligare i sin återkoppling till oss. Ibland känns det som om vi sitter och pratar med varandra fast det bara är jag som har tal. Det är så obeskrivligt skönt!!!

När jag och Joakim sitter och pratar kan jag bli så enastående lycklig så tårarna rinner...

Jag har en riktigt trevlig kund (en av många otroligt trevliga kunder, jag har fått blommor, sms, telefonsamtal, mejl från kunder som brytt sig...) som jag aldrig träffat men vi talas ofta vid per telefon. Idag ringde han och tyckte jag skulle berätta en fräckis för Joakim. Det var en ganska lång historia och jag är väl inte världens bästa historieberättare men jag drog fräckisen för grabben. Eftersom historian var ganska lång och poängen baserades på en händelse som var tidigt i historien trodde jag inte att han skulle förstå poängen. Jag såg det som en test hur han kan härleda saker. När jag väl kom till historiens höjdpunkt så log han stort. Han förstod historien fast det var jag som berättade den och fast den var lång!!!

Fattar ni hur mycket jag längtar efter grabben? Jag saknar honom så mycket att det gör ont...

Helt plötsligt, totalt helt utan förvarning... Då kommer tårarna... Smärtan är obeskrivlig...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

Till att börja med vill jag be er att inte skicka sms till Joakim på nätterna. Hans telefoner är alltid på och då finns risk att ni stör hans nattsömn. Snälla... Låt Joakim vara ifred på nätterna!

Som ni kommer att förstå när ni läst igenom dagens blogg så kan Joakim också läsa sms från sitt gamla nummer.

Joakims födelsedag... 19 år! Idag har han varit den stora grabben som gjort oss stolta med sina framsteg och den ork han visat!!!

Jag är så livrädd att göra fel... Men jag försöker att lita på mig själv och hur jag uppfattar honom och då kanske det blir rätt... I alla fall ibland...

Personalen, i princip hela styrkan, kom in till Joakim och sjöng för honom i morse. De är helt fantastiska!

Idag är det extra roligt att blogga fast jag är extra trött. Ni förstår när ni läst igenom vad jag skrivit!

Dagens framsteg: (idag blir det många igen...)

Han kan klockan! Jag frågade vad klockan var och då visade han tre fingrar när klockan var 3.

Vid frukost frågade personalen om han var hungrig och då nickade han. Då frågade de om han ville ha sin nya eller gamla rullstol för att komma till matsalen för att äta frukost och då pekade han på bordet han har bredvid sängen... Han ville ha frukost på sängen...

Visst är han go...?

Han har pekat vad han vill förut. Till exempel har jag frågat åt vilket håll han vill gå så har han pekat, om det inte var viktigt för honom så har han lagt handflatan uppåt för att visa att det kvittar...

Han är ju helt klockren!

Hoppas att inte personalen läser detta...

Men i lördags var vi ute på promenad och vi njöt i solen. Vi parkerade utanför i solskenet och vi verkligen njöt av tillvaron och jag tände en cigarett (kanske inte det smartaste men jag och Mia har bestämt oss för att vara som vanliga, utan undantag!).

Joakim visade något tecken med fingrarna för mig och jag fattade först inte vad han menade men jag frågade om det var en snus han behövde och då log han och nickade...

Då frågade jag Joakim om han inte borde sluta med skiten nu när det gått så lång tid sen senaste snusen men då ruskade han på huvudet...

Vi gav honom en snus.

Alltså fatta hur mycket han njöt!!! Det var han värd!!! Han tog snusen och la in den under läppen som om han inte gjort något annat... Den satt som en smäck!

Som den krigare han är!!!

Om han kämpat sig igenom detta, Joakim har lurat döden flera gånger om!!!

Han har verkligen visat vilket jävla (förlåt kraftordet) stål han har för att överleva...

Om han vill ha en snus under vår övervakning, ska han inte få det då?

När det var dags för Joakim att gå upp till avdelningen så sa jag åt grabben att nu är det dags att spotta ur prillan. Då ruskade han på huvudet och log... Sen spottade han ur snusen... Han har humorn kvar!

Idag fick han en ny prilla! Joakim njöt exakt lika mycket idag!!! En födelsedagsprilla!!! Det är krigaren värd!!!

Har man lurat döden så många gånger som han så är en snus inga problem.

En sköterskeelev (som han tycker är snygg...) kom fram till oss när vi satt i matsalen och frågade vad han fått för presenter. Eftersom han inte har något tal så var ju frågan omöjlig att svara på. Det går ju inte att nicka eller ruska på huvudet på en sådan fråga...

Det är jättesvårt att ställa konkreta "Ja-" eller "Nejfrågor"

Vet ni...? Han pekade på sin tröja och på sina byxor. Då frågade hon om han fått det i present. Joakim ruskade på huvudet och pekade på Mia... Han ville att Mia skulle berätta att han fått ett par byxor och en tröja av oss.

Han fick en mobiltelefon av många av hans vänner som lagt ihop, en Ericsson W890i.

Det är ju otroligt!

KusinSebbe!!! Du är en klippa!!!

Björnen!!! Du är också en klippa!!!

Jag vet att ni dragit ett extremt stort lass för att få ihop allt!!!

TACK!

Att Joakim fått en ny telefon beror på att då kan de flesta vänner skicka sms till honom.

Att han kan läsa råder inget tvivel om!

Den telefon han har haft på sjukhuset är bunden till Telia men de allra flesta av hans kompisar har Comviq. De vill ju kunna skicka sms till honom gratis...

När morfar kom så frågade morfar om Joakim skulle bjuda på fika. Då ruskade han på huvudet. "Va?" sa morfar. "Får jag inget fika när jag kommer och uppvaktar dig när du fyller år?" Då pekade Joakim på Mia... Det är morsan som fixar fikat, ingen annan!

Är han inte klockren?

Joakim har en kompis i Jönköping som är son till en av mina bästa kompisar. Vi, hela familjen, träffades i Bulgarien för massa år sen (2002) och sen har vi hållit kontakt.

För att göra en MYCKET lång historia kort så har Joakim och (som vi säger...) Limpan (och som hans kompisar säger) Linkan säkert gjort saker tillsammans som vi som föräldrar kanske knappast skulle vara stolta över men jag är säker på att de har haft ruskigt kul tillsammans!

Limpan (det känns bäst för mig...) kör långtradare. Idag ringde han mig och sa att han hade en present till Joakim.

"Okej" tänkte jag.

Limpan sa att presenten är i Västerås... "Okej..." tänkte jag...

Linus kör lastbil och han har bett en kollega som hade en körning till Västerås att ta med sig Joakims present. Tobbe, Linus jobbarkompis, körde presenten hela vägen till Västerås och vi hämtade upp den på Tobbes avlastningsställe.

Det var en GIGANTISKT stor AIK-flagga! GIGANTISK!!! Typ 2 meter gånger 4 meter...

Hur tror ni det känns i ett Hammarbyhjärta?

Tänk att han får presenter ända från Småland...

Vi är så många som älskar Joakim!!!

Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

I morgon fyller vår älskade son, Joakim, 19 år!

Grabben håller ju på att bli vuxen...

Vi har bokat in ett rum på avdelningen där vi kan fira honom utan att Joakim blir störd av andra patienter.
Det är ju han som fyller år!!!

Jag oroar mig lite över att dagen kan bli lite för mycket för honom men jag lovar er som läser bloggen att jag kommer att vara mycket noggrann att titta på hur han reagerar så han hela tiden mår bra! 
Det är ju han som fyller år!!!

Nu har vi bara låtit delar av släkten få veta vilken tid han kommer hem och vi hoppas, som förra gången, att ni tar hand om krigarens bästa!!!

Joakim är världens bästa krigare!!!

Jag älskar min grabb!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Joakim har haft ännu en trött dag... Äntligen... När Joakim har sina trötta dagar så kommer det alltid framsteg efteråt som är anmärkningsvärda.

8 april blir grabben 19 år! Min son håller ju på att bli vuxen... Det är lite svårt att förstå det. Snart blir jag morfar och vårt yngsta barn fyller 19... Hmmm....

Snart är det bara att inse att jag börjar bli gammal...

Vi har bokat in ett speciellt rum de har på avdelningen så vi kan fira Joakims födelsedag med nära och kära ifred utan att han blir störd av andra.

Dagens framsteg:

Jag har jobbat lite för många timmar idag så jag har inte haft tid att vara hos Joakim så mycket som jag skulle vilja idag...

Han har, som jag skrivit, haft en trött dag idag så det har inte hänt så himla mycket.

Men han låg i sängen och såg lite besvärad ut så jag frågade vad han ville.

Joakim har fått en lapp med några väl valda ord på och jag gav honom lappen och frågade vad han ville. Då pekade han på "Hungrig". Han var alltså hungrig!

Sen visade jag honom skylten igen och frågade om han ville sitta i sin "gamla" rullstol eller i den "nya" rullstolen när han skulle upp och äta.

Joakim fick en ny rullstol häromdagen som är lite lättare att manövrera men som han sitter lite obekvämare i.

Då pekade han på "Hungrig" och "Vila"... "Vila" betyder säng för honom... Fattar ni, Joakim är på väg tillbaka helt och hållet... Helst vill han ligga och äta den slöa pojken...

Men vi tolkade det som om han ville ha det bekvämt vid måltiden idag så vi valde den "gamla" stolen.

Vi gick ut i dagrummet och Joakim fick tre måltider att välja mellan och jag trodde det skulle bli lite för svårt för honom.

Det var Makaroner och köttbullar, Spagetti och köttfärssås och Ris och korvstroganoff. Han valde direkt Ris och stroganoff. Det gillar han nu och det älskade han innan olyckan.

Att han var så klar och så snabb när han bestämde sig betyder att han kan ta beslut även om det finns många alternativ. Vi har sett det tidigare vid några tillfällen men att kunna ta snabba beslut även om det finns många alternativ är MYCKET stort!!!

Nu längtar vi efter Joakims nästa permission. Tyvärr blev inte det på onsdag när han fyller år men vi får hem pojken till oss i påskhelgen under några timmar och vi är så glada, så glada!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

Idag har jag storgråtit av lycka!!! Storgråtit!!!

Idag har jag skrattat mig tårögd av hans sköna skämt!!!

Vi går direkt in på...

Dagens framsteg:

Mia har ju varit på en välbehövlig kryssning till Åland så jag har haft Joakim för mig själv idag... Vi har haft kul, riktigt kul!

Han har skämtat och varit på strålande humör. Det har helt enkelt varit en bra dag för Joakim idag. När man är ensam med Joakim så kommer man ofta närmare honom. Självklart är det inte för att Mia varit på kryssning som han haft en bra dag och vi haft så kul. Det beror på att ibland har han mycket bra dagar och sen får man, som jag skrev, mycket bättre kontakt med Joakim när man är ensam med honom.

Joakim har både snusat och rökt. Han har nog ett hyfsat stort nikotinbegär. När han kom till sjukhuset i Västerås så har han fått nikotinplåster och det har funkat ganska bra.

Det första han kommunicerade ut för några veckor sedan var att han var sugen på snus. Han pekade under läppen...

När han märkte att vi föräldrar inte kunde ge honom snus så frågade han sina kompisar om de kunde hjälpa honom när inte vi var med... Han är ju så smart!

Förra veckan frågade jag honom om han fortfarande var sugen på snus och då ruskade han på huvudet. Skönt tänkte jag! Då frågade jag om han skulle sluta snusa nu när det gått så lång tid och då nickade han...

Idag, när jag tog en snus hos honom så frågade han om han fick en snus... Sen log han brett... Då sa jag att du har ju sagt att du ska ju sluta snusa... Då log han ännu bredare och så ruskade han på huvudet... Jag höll på att garva ihjäl mig... Ni skulle sett hans min... Han är så underbar, vår älskade son!!! Så otroligt underbar!!!

Han har ett foto på honom och en av hans bästa kompisar. Han låg och, leende, tittade på kortet så jag frågade om han längtade efter Tilda. Då nickade han. Jag tänkte att nu chansar jag lite så jag frågade om han ville skicka sms till henne. Han nickade igen.

Min Ericsson K810 är han ovan vid så jag undrade verkligen hur det här skulle gå.

Jag har stavningshjälpen, T9, aktiverad på min telefon.

Vet ni vad han gjorde? Han tog telefonen och letade fram en Smiley-gubbe som var glad, skrev följande (exakt så här) "J så saknar dig så!"

Lyckotårarna bara strömmade ner från mina kinder...

Stavningsprogrammet, T9, skriver "räknar" när man försöker skriva "saknar"... Det ändrade han på!

När han skrivit "J så saknar dig så!" så tänkte jag att han kommit in fel i menyerna så jag raderade utropstecknet och frågade om han ville skriva något mer. Då tog han telefonen och tryckte på ettan och scrollade ner med joysticken tills han kom till utropstecknet igen och sen gav han mig telefonen.

Då frågade jag om jag skulle skicka det till Tilda. Då nickade han!

Eftersom sms:et kom från min telefon tänkte jag att jag skulle förklara för henne att det inte var jag som saknade henne så mycket utan det var Joakim som skrivit. Så jag skrev några förklarande ord till henne och visade för Joakim samtidigt som jag berättade för honom hur illa det skulle kunna se ut om jag skickade ett sådant meddelande till en tjej som fortfarande går i skolan... Då log han brett och ruskade på huvudet... Han ju så rolig!!!

Tilda svarade "Åh vad glad jag blir!!! J Jag saknar dig också Jocke <3"

Då läste Joakim svaret och log och såg så underfundig ut... Jag frågade om han ville svara och fick en nick till svar.

Han tog telefonen och letade reda på var man skickar sms, skrev "Äh" och flinade... Sen letade han på Tildas nummer och skickade själv!!!

Jag älskar vår underbara son!!!

Mikaela har haft prov idag också. Jag pratade med henne i morse och hon var så orolig att hon inte skulle klara provet. Vet ni? Hon fick godkänt på det provet också!!! Tre prov på en vecka... Inga problem för en sådan ung, klok gravid kvinna...

Jag älskar vår underbara dotter!!!

Jag är lyckligt lottad och en stolt pappa till två underbara barn och snart är jag stolt morfar!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Orkar inte blogga så många ord idag... Har ägnat kvällen åt att se till att Joakim får god mat när han är på sjukhuset.

Idag har jag lagat:

•Ø  Stuvade makaroner och hemrullade köttbullar

•Ø  Ris och korvstroganoff

•Ø  Pannkakor

Nu har han lite att välja på. Han har lite spagetti och köttfärssås och lasagne kvar.

Självklart är allt hemgjort, inga halvfabrikat.

Det tar på krafterna att laga mat men vår älskade son måste också få krafter så han kan kämpa sig vidare mot nya framsteg!

Dagens framsteg:

Joakim börjar kommunicera mer med oss. Han gör tecken och ibland är de supertydliga och ibland förstår vi inte vad han menar. När jag inte fattar blir han arg. Är det konstigt? Han kan inte göra sig förstådd med ord och då blir han superförbannad om jag inte fattar vad han menar och jag har full förståelse för honom.

Både jag och Joakim blir förtvivlade...

Tänk, för varje dag som går så närmar jag mig det faktum att jag snart ska bli morfar... Underbart!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Snart kommer nog Joakim hem på en längre permis och då ska grillen vara redo... Premiären brukar vara tidigare, hade planerat grillpremiären till juldagen för då var min plan att jag skulle grilla revbensspjäll på utegrillen till Mikaelas sambo men det blev ändrade planer... Hann inte iordningställa grillen till dess av förklariga skäl...

Gjorde rent utegrillen igår och det tog lite längre tid än jag trodde därför ingen blogg igår.

Joakim älskar grillat, om det inte tar för lång tid och inte är kycklingfile´... Det är mitt fel att han inte gillar kyckling, samma mat en dryg vecka kan ta död på den godaste mat man äter...

Dagens framsteg (och gårdagens):

Igår var Joakims lilla kusin och hälsade på, pojken är sex veckor. Kusinen var där med pappa (Joakims morbror), mamma och Joakims morfar.

Pojken är alltså född efter olyckan.

Joakim log när pojken kom och han tittade på sin morbror... "Är det din grabb...?" såg det ut som han frågade morbror...

Jag är inte helt säker hur mycket Joakim kan koppla olika saker. Innan olyckan visste Joakim att hans morbror ska bli pappa men jag vet inte om han minns det. Men en sak vet jag helt säker, han älskar barn!!!

Pojken var med under hela besöket och Joakim tittade till honom då och då och varje gång log Joakim!  

Är han inte en krigare?

Jag ställde Joakims rullstol bredvid barnvagnen så han skulle nå pojken. Han gosade med sin lilla kusin och strök pojken över kinden, Joakim höll honom i den lilla hand kusinen har OCH HELA tiden log han!

När de skulle åka hem så var det första gången Joakim vinkade när besöket åkte hem. Han vinkade till lilla barnet på sitt gamla vanliga coola sätt med pekfingret!

Joakim vinkade för första gången!!!

Är han inte en krigare?

Jag träffade en kund idag som hade en hundvalp. När jag berättade för Joakim om hur hundvalpen bäddade i sin säng och höll på så mycket att valpen till slut trillade omkull och gjorde en kullerbytta och ramlade på rygg så log han brett, när jag berättade att hunden gått ut i hallen och snott en av mina dojjor så såg det ut som om Joakim skrattade...

Rasen på kundens hund var en av de äldsta som finns och den rasen kan tydligen inte skälla. När jag berättade det log Joakim och nickade... En sån hund skulle vi ha i stället för Buster som skäller så öronen går sönder... Han nickade utan att jag ställde någon fråga...

Är han inte en krigare?

Det är så skönt, så obeskrivligt skönt att man kan berätta saker för honom när man är hos honom och veta att han kan ta del av det vi berättar.

Att man kan roa honom med att berätta roliga saker. Att se att han blir glad... Att se att vi kan ge honom livskvalitet... Livskvalitet!!!

Vad är viktigt här i livet...? Mitt svar är nog: LIVSKVALITET!!!

Är han inte en krigare?

Längtar verkligen efter att få bli morfar....

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

CrimsonAnna. Hoppas att konserten var bra!

Igår och idag har varit en av de bästa dagar på vår resa mot Joakims tillfrisknande!

Han har gjort gigantiska framsteg i sin utveckling och vi är så enormt glada så det finns nästan inte ord för hur lycklig jag är...

Som jag skrivit förut så har han haft rätt många "sovdagar" och när han har sina sovdagar smälter han intrycken och allt han lärt sig. Sen använder han sina "sovdagar" till att ladda för nya framsteg. Eftersom han har haft ovanligt många "sovdagar" så har det också kommit ovanligt stora framsteg. Om ni bara visste hur mycket jag älskar vår starka krigare till son!!!

Dagens framsteg: (Nu ni... Spänn fast er!!!)

Han har gjort så stora framsteg så det här kanske blir lite rörigt i texten... Jag vill ju berätta så mycket och är lite ivrig...

De stora framstegen började igår fast jag hade inte tid att skriva något igår.

När han fick sin mobil första gången var den SIM-kortlåst. Igår hade jag låst upp den åt honom och då gick han igenom sina olästa sms... Det var det första han gjorde, öppnade olästa sms och läste dem... Sen tryckte han av misstag på någon knapp så det gick iväg ett samtal och då skulle jag hjälpa honom att trycka bort det så han inte ringde upp någon, han har ju inget tal ännu. Då ryckte han till sig telefonen av mig snabbt och tryckte bort samtalet... Han litade inte på att jag kunde med hans telefon... Men det är stort att han har sådan otrolig koll.

Jag älskar vår starka krigare till son!!!

Igår började han för första gången fråga oss saker. Han börjar bli nyfiken på det han inte förstår. Obegripligt stort!

I taket i korridoren finns en skylt där det är gröna och röda siffror som blinkar. De gröna siffrorna innebär personalen är inne på det rum som siffran visar. Exempel om det blinkar "03" i grönt så har rum nummer 3 personal därinne. Om det blinkar "02" i rött innebär det att den som ligger i rum nummer 2 har larmat och väntar på hjälp.

Igår pekade Joakim på skylten och tittade på mig. Jag såg att han undrade vad det var så jag förklarade att om han trycker på sin larmknapp så kommer det att blinka "02" i rött för då vill du att personalen ska komma till dig. Sen gick vi in på hans rum och visade knappen han skulle trycka på för att få hjälp. Självklart har vi visat knappen förut men nu visade vi honom så han fick ett samband.

Det finns "spritautomater" (skulle jag vilja ha hemma, en spritautomat hemma vore läckert...) på väggarna. Det finns spritautomater utanför varje rum och på andra ställen också. Det gör att det är enkelt för personal och anhöriga att sprita händerna för att minska risken för att föra olika smittor vidare.

När vi tog vår dagliga promenad i korridoren så sträckte Joakim ut handen och tog tag i automaten utanför hans rum och tittade på mig. Han har sett hur personalen sätter handen under automaten men han har inte förstått varför. Jag berättade vad det var och hur man gör så han satte handen under automaten och sen kom det en skvätt handsprit på handen. Då ryckte han undan handen. Det var lite otäckt...

Förstå hur stort det är att han börjar fråga saker!!!!!!!!!

Maten fungerar allt bättre så igår slapp han mat i sonden helt och hållet. Snart är sista slangen borta!!! Från att varit full av slangar, sladdar, kopplingar och allt möjligt så är han äntligen snart fri från alla hjälpmedel utifrån! Det är så skönt!

Jag älskar vår starka krigare till son!!!

Nu till Dagens framsteg:

Vi hade med oss pizza från Milano i Hallstahammar idag. Calzone med extra ost. Hans absoluta favvopizza! För bara en vecka sen trodde jag att denna dag skulle vara ganska långt borta... Nu har vi äntligen kunnat sitta i konferensrummet tillsammans med Joakim och käka pizza. Det var så underbart att jag inte riktigt förstår det i skrivande stund... Så overkligt...

Milano är så underbara, de bjöd Joakim på hans pizza. Vi behövde inte betala för hans pizza och det var stort av dem!

För er som känner Joakim vet att Joakim har svårt att äta direkt när han vaknar. Det brukar ta ganska lång tid innan han äter mat efter han vaknat. När vi kom till honom så låg han och sov. Han sov som en stock! Personalen tog i alla fall upp honom och då tänkte jag att det här kommer nog inte gå så bra... Han var trött, nyvaken och då brukar han inte vara hungrig.

Vi berättade att vi hade pizza från Milano med oss, Calzone med extra ost. Då log han.

Jag, Mia och Joakim satt i eget rum där det var lugn och ro. När Joakim tog första tuggan, eftersom Joakims högra hand/arm är så svag så brukar jag skära upp en bit och sen ger jag Joakim gaffeln, så log han när han tuggade... Han log när han åt... Han älskar Calzone med extra ost...

Halva pizzan käkade han upp! För någon som inte ätit mat på typ 14 veckor är en halv pizza en gigantisk portion... Han älskar Calzone med extra ost från Milano!

Jag älskar vår starka krigare till son!!!

Joakim gillar att spela poker. Som jag skrivit tidigare så har ju han lärt sjukgymnasten att lira Texas Hold´m.

Vi har tagit med oss ett av hans pokerset men det har inte varit läge att testa förrän idag. Idag har han inte varit så trött när vi besökt honom.

Efter maten så gick vi en liten promenad och köpte tidningen i kiosken sen gick vi upp på avdelningen och Joakim och jag spelade poker.

Eftersom jag spelar en hel del nätpoker så sköter systemet ordningen på när/hur man bettar. Jag blev tvungen att fråga Joakim vem som lägger marker först. Det beror på vem som ger. Då pekade han på mig. Han hade total kontroll över det.

Vi spelade poker med markerstaplar som var 10 gånger big blind. Det är svårt att förklara...

Hur som helst så spelade vi och min ambition var att vinna! Han spelade skitbra! Jag tittade på hans kort i smyg efter varje hand och han spelade sina händer mycket skickligt!!!

Vid några tillfällen där jag lagt in ganska mycket marker så synade han av mig med blicken och tittade noga på mig och mina ansiktsuttryck för att se om jag bluffade...

I slutet gick jag "all in", alla mina marker på bordet. Då visar man upp korten så alla spelare ser vad man har för hand. Då frågade jag vem som hade bäst hand, han kollade snabbt på mina kort och sen pekade han på sig själv och gjorde tummen upp!!!

Poker kan han!!!

Joakim vann!!!

Det hör till saken att jag med varierande resultat spelar en del poker på nätet. På det stora hela ligger jag i alla fall inte minus så jag är inte helt borta när det gäller att lira poker

Jag älskar vår starka krigare till son!!!

Vi tittade lite på fotografier och då var det ett foto han fastnade för. Han tog tag i kortet och ville titta mer på det. Sen tittade han på Mia, kortet och sen tittade han på väggen bredvid honom. Vi frågade, vill du ha kortet på väggen? Då nickade han... Han ville ha kortet på väggen!!!

Larmknappen!

Igår frågade ju Joakim vad skylten i taket betydde och vi berättade att om han larmar så kommer hans rumsnummer, 02, upp på tavlan och blinkar rött.

Ikväll när han låg i sängen tog han sig på pannan. Vi frågade om han hade ont i huvudet och då nickade han. Jag sa att jag sticker iväg och säger åt en sköterska att du vill ha en Alvedon. Innan jag hade gått ut så hade han tryckt på Larmknappen. Sen tittade han på mig och pekade på larmknappen sen pekade han på dörren. Han berättade för mig att man kan trycka på larmknappen då kommer det personal genom dörren.

Det borde du väl begripa, pappa, tänkte han väl. Det var ju du som berättade det igår...

Vad ska man säga...?

På det stora hela så har han börjat kommunicera extremt mycket mer idag!!! Han pekar, visar, svarar på ja-, nejfrågor, är mycket tydligare på det stora hela. Svårt att förklara men det är så underbart att tårarna har runnit under hela tiden jag skrivit det här...

Jag älskar vår starka krigare till son!!!

Igår stekte jag köttbullar och gjorde köttfärslimpa till Joakim för hans matlådor börjar ta slut.

Ikväll kommer Mikaela med sin sambo, S, hit och äter. Det blir köttbullar och stuvade makaroner som S älskar och sås och potatis som Mikaela älskar. Det blev många köttbullar igår...

Det kommer dessutom att bli köttbullar över som jag kan ha på mackan. Supergott!!!

Jag älskar vår starka krigare till son!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Dagens framsteg:

Vi gav honom hans mobiltelefon idag. Han tryckte direkt på rätt knappar, han visade mig hur man gör för att bläddra mellan bilderna, när han var klar med vad han ville med telefonen så stängde han av den och gav mig den.

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj