jorgenomjoakim

Mitt problem är att när jag väl börjar skriva så rinner det bara på... Inläggen kanske blir för långa...

Idag har det gått 4 månader sen olyckan... FYRA MÅNADER!!!

För oss är tiden konstig... I nuet står tiden stilla... I backspegeln har tiden bara försvunnit... Det här har varit mina längsta och kortast fyra månader på 46 år...

Först och främst vill jag att CrimsonAnna ska veta att jag håller alla tummar jag har för att det ska ordna sig för din mormor. Du ska veta, Anna, att jag är otroligt glad över ditt stöd och då vill jag ge dig det stöd du behöver! Hoppas att allt går bra!

Sanna ställde ett par intressanta frågor i kommentarerna som jag tror många av er funderar över.

Hon frågade om vi berättat för Joakim om olyckan och vad som gör att han inte har något tal.

Börjar med frågan om vi berättat för Joakim om olyckan.

I början, när han var medvetslös, berättade vi för honom att det var en trafikolycka som är skälet till att han ligger på sjukhuset. Naturligtvis var det inget som fastnade i hans medvetande men vi ville ändå berätta för honom.

Nu när han blivit så otroligt medveten har vi haft stora våndor över hur vi skulle framföra beskedet om vad som hänt. Vi har talat med sjuksköterskan, läkaren och psykologen. Tillsammans har vi kommit fram till att vi ska framföra budskapet till Joakim så han får veta varför han är på sjukhuset. Men det måste ske i små doser.

Det har alltså inte varit ett helt självklart beslut.

Igår berättade vi för första gången om varför han är på sjukhuset där vi med säkerhet vet att han åtminstone när vi framförde budskapet tog in vad vi sa och vi kunde se hans reaktioner. Först frågade vi om han visste varför han låg på sjukhus och då ruskade han på huvudet. Sen frågade vi om han ville veta varför och då nickade han så då berättade vi lite om olyckan. Inte så mycket men att han varit med om en olycka och vilka som var med i bilen och kort om hur det gått för dem.

På det stora hela tyckte vi att han tog in informationen och på något sätt värderade den och att han inte blev ledsen av att få veta vad som hänt.

Idag frågade jag om han visste varför han låg på sjukhus och då ruskade han på huvudet. Han mindes inte att vi pratat om det igår. Det är normalt att närminnet blir tilltufsat efter de skador han fått.

Joakim ville veta idag också så jag berättade för honom igen men jag gav honom betydligt mindre information idag så får vi se om han är förmögen att komma ihåg vad jag sagt i morgon. Dagens reaktion var lika som igår.

Joakim hade döpt sin bil. När jag frågade honom om han mindes det så ruskade han på huvudet. Då tog jag hans tangentbord och skrev namnet och då garvade han... Ett jättestort leende!!!

Bilen hette Torsten... Humorn är definitivt kvar!!! Man kan väl inte döpa en bil till Torsten...? Jo, Joakim kan det...

Nu kommer vi till det som är mer komplicerat... Kommer Joakim att få talet tillbaka?

Svårt för oss att hantera den här frågan... Det är nog det jag helst av allt i hela världen vill!!!

Men, så här är det, Joakims hjärna har fått en ordentlig smäll. Han har fått blödningar på massa ställen på hjärnan.

Det som är positivt nu är att varje enskild blödning är så pass liten att den förmodligen inte kan slå ut hela talcentrat. Dock är det tydligen bara toppen på isberget som syns på röntgenbilderna.

Det kan alltså vara så att det är talcentrat fått en rejäl smäll och då räcker det för att talet inte kommer tillbaka...

Vi tror och hoppas att han kommer att få talet tillbaka! Det är jättemycket som talar för att han kommer att kunna prata. Joakim kan läsa och han kan skriva. Han kommer ihåg svåra saker som till exempel lösenord till datorn.

Joakim gör gigantiska framsteg nu! Därför känner jag att hans tal inte alls är långt borta men jag har varit "överpositiv" förut...

En optimist och en pessimist har rätt ungefär lika många gånger, vem tror ni mår bäst under resan...? Det borde väl vara optimisten?

Om inte Joakim får sitt tal tillbaka så har finns det hjälpmedel som gör att han kan kommunicera ändå. Det tar bara lite längre tid.

Hjärnan väljer ut det som är viktigaste att lära sig först och talet är inte det viktiga.

Tänk er barn, många barn lär sig gå innan de kan säga "mamma"...

Som ni ser finns det inga svar på frågorna... Och det är frågor vi funderar över varje sekund...

Ska han sitta i rullstol hela livet? Kommer talet tillbaka?

Det är det här som varit värst av allt... Att vi vet ingenting... Att vi vår tillvaro är så oviss... Att vår Joakims väg tillbaka kommer att bli krokig och mycket lång... Den ovissa tillvaron kan totalt bryta ner en...

Till läsarna av bloggen:

Tveka inte att fråga om ni har några funderingar eller om jag uttryckt mig oklart. Det är bra för då undanröjer man eventuella missförstånd.

Dagens framsteg

Alldeles oavsett vad en del tycker så har vi "Audi-tränat" idag... Joakim har övat att komma över från rullstolen ("Rulle") till bilen.

Joakim är helt klockren! Det gick hur bra som helst! I morgon är det min tur att prova. Det är stora påfrestningar för honom med förflyttningar så arbetsterapeuten visade Joakim hur han ska göra sen får vi öva mer i morgon.

När vi var ute vid bilen så frågade arbetsterapeuten vad han skulle äta när vi var färdiga med övningen. Gissa vad han skrev? Han tog sitt tangentbord och skrev "donken" (Mc Donalds...). Då frågade Mia om jag skulle åka till "Donken" och köpa med mig. Joakim ruskade på huvudet. Han ville att vi skulle åka till Mc Donalds tillsammans nu när han kunde komma in i bilen...

Jag lovade honom att vi åker till "Donken" i morgon när jag också övat på förflyttningen. Det dög åt honom.

På det stora hela kommunicerar han mer. På gott och ont... För mig gör det så j-vla ont när jag frågar honom vad det är när jag ser att han blir arg och får se "allt suger" i displayen på hans kommunikator... Men det är ett mycket stort friskhetstecken. Att Joakim tycker det är skit att vara på sjukhus är ju helt sunt!!! Tidigare har han inte brytt sig så mycket.

Idag har Joakim tydligt visat att han hatar att sitta i "rulle". Jag frågade vad som är värst och då pekade han på sig själv och slog hårt med handen på "rulles" armstöd. Han HATAR sin situation som rullstolsbunden. Som det är nu så är det bra! Då finns det en stark motor för honom att kämpa med träningen så han slipper sitta där! Han är den största krigare jag vet så han kommer att träna sig ur "rulle"!!!

En liten vädjan till Joakims vänner:

Det är nu han behöver er! Jag är övertygad om att han skulle bli glad över besök på kvällarna. Hans besökstider är mellan 11.00 och 20.00. Jag och Mia brukar vara hos honom fram till ungefär kl 17.00 varje dag. Efter 17.00 skulle vi vara glada om ni kunde komma och hälsa på. Hör gärna av er till oss innan så vi vet. [email protected]

HJÄLP OSS ATT PEPPA UPP KRIGAREN!!!! Nu behöver han oss alla!!!

En vädjan till är att ni undviker att prata om olyckan.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj