jorgenomjoakim

Två intressanta frågor igen.

Den första, äter Joakim?

Den andra, hur laddar vi våra batterier?

Fråga ett:

Joakim äter mat. Om det är jag som lagat den... Han äter inte sjukhusmat. Joakim är superkräsen... Jag gör matlådor åt honom som jag fryser in och sen tar vi med lådorna som personalen sedan värmer åt honom. Det är stort av personalen att hjälpa Joakim med detta!!!

Men han dricker inte så mycket. Det är ett problem just nu. Vi har bett personalen att de ska kalla på tandhygienisten så hon kanske kan ha någon idé om vad som kan vara fel. Joakim nickar ibland och skakar på huvudet ibland om vi frågar om det ilar i tänderna. Samma svar får vi om vi frågar om det gör ont i halsen. Han har inte velat skriva om det på sitt tangentbord. Det är alltså höljt i dunkel varför han har svårt att svälja vätska.

Fråga två:

Hur vi gör för att ladda våra batterier?

I början tror jag att vi gick på adrenalin och ren överlevnadsinstinkt...

Jag och Mia har varit varandras stöd hela tiden. Vi har inte alltid haft samma åsikter och vi har inte alltid haft samma behov av information, jag ville veta allt medan Mia ville vänta med att till exempel titta på bilder från olycksplatsen. Vi har varit noga med att vi måste vara mycket noggranna med att lyssna av varandra så ingen av oss trampar den andra på tårna eller på något annat sätt kör över varandra.

Vi har hela tiden varit noga med att sköta det som var viktigt fast man egentligen inte orkade. Det var som medicin och medicin smakar nästan aldrig bra...

Vi har varit tvungna att kämpa oss igenom självklara saker som att äta, sköta hygienen, sova... Sådana självklara saker var jättejobbiga i början men superviktiga!

Vi har båda varit lyhörda för hur vi mår. Ibland orkar vi vara hos Joakim fyra, fem timmar och ibland orkar vi inte mer än två, tre timmar. Ibland har vi varit tvungna att säga ifrån till varandra för nu är det för mycket, jag kanske ville vara kvar längre än jag egentligen orkade eller tvärtom.

Man måste vara noga med att lyssna av sig själv och se hur ens partner reagerar och mår.

Joakim kommer att behöva vårt stöd allt mer framöver och då måste vi ha energi kvar till det. Vi måste se till att ha massor av reserver för att stötta honom nu för det är nu han verkligen behöver oss!

Håll tummarna att vi disponerat våra krafter på rätt sätt så vi orkar även framöver...

Bloggen är viktig för mig, den är en ventil som jag använder för att få ur mig min ilska, ledsenhet, glädje över framgångar och så vidare. Bloggen är min ventil.

Mia skriver dagbok som är mer detaljerad som vi inte vill publicera för Joakims skull. Att skriva av oss är en bra ventil för oss!

Sen tycker jag att det är skönt att vara ensam med mina tankar och Mia har behov av att prata med sina kompisar. Då går hon över till någon vän eller går ut och går med någon vän och då får jag min "egentid" till eftertanke.

Dagens framsteg:

Idag har Joakim åkt säkert i Audi igen! Han njöt!!!

Jag fick öva ett par gånger på förflyttning från "Rulle" till Audi och tillbaka. Det gick jättebra. Joakim är en riktig klippa. Han hjälper till så mycket själv!!!

När vi åkte iväg log han, Joakim var så lycklig!!! Det är så otroligt skönt att se krigaren lycklig igen!!! Tänk själva hur fri han kände sig när han inte behövde vara kvar på sjukhusområdet i en rullstol. Han HATAR sin rullstol.

Jag frågade var han tyckte vi skulle åka och då ryckte han på axlarna. Jag fick bestämma.

Vi åkte runt lite men sen åkte vi till "donken" (Mc Donalds). Han visste exakt vad han ville ha, Lilla menyn, plusmeny med en extra hamburgare...

Återigen såg jag en lycklig son!!! Det värmer i hjärtat!!!

När vi ätit klart så frågade igen om han ville åka någonstans. Då ville han ha sitt tangentbord. "åka hem" skrev han... Då började jag gråta... inte så att han såg det men det var som knivar in i hjärtat...

Jag vill ju att han ska vara hemma men det är på sjukhuset han får den hjälp han behöver för att kunna bli friskare. Det är så mycket delade känslor.

Ska vi ta hem honom och träna honom hemma?

Kan vi träna honom hemma? (Svaret är NEJ!)

Jag vill ju ha hem Joakim så fort som möjligt men vi kan inte ge honom vården han behöver hemma så vi har ett extremt stort arbete framför oss med att "peppa" upp honom att vara kvar på sjukhuset så länge som möjligt.

Jag vill ha hem Joakim!!! Men han behöver vara kvar på sjukhuset för att få den bästa vården... Så förbannat splittrad man blir...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj