jorgenomjoakim

Här kommer ytterligare bakgrund. Jag har skrivit ner följande den 15 januari:

Jag vill verkligen tacka er alla för det otroliga stöd vi känner från er!

Det är svårt att förklara hur mycket det betyder för både mig och Mia i denna fruktansvärda tragedi.

Joakim kämpar på och han är en riktig fighter som aldrig kommer att ge upp!

Det har varit en extremt rörig tillvaro där dagar flyter ihop med varann och dagar går fort över i veckor fast när man befinner sig i nuet så känns det som tiden står helt still och ingenting händer.

Som jag skrev sist så får ni ha överseende om det är rörigt för det är rörigt i mitt huvud.

På söndag har det gått 4 veckor sedan Joakim blev medvetslös. Tyvärr är han fortfarande för det mesta medvetslös fast han blir mer och mer "vaken" för varje dag som går och han har gjort andra typer av framsteg.

Joakim låg på Neurointensiven (NIVA) i Uppsala från 21 december till 8 januari. Tillvaron där var traumatisk. Han låg i en sal med fyra sängar där det var en undersköterska och en sjuksköterska som ansvarade för två sängar. Joakim låg uppkopplad mot massor med maskiner och skärmar som övervakade honom. De hade fem eller sex skärmar med olika typer av information som de behövde för att se hur han mådde. När de inställda gränsvärdena överskreds så pep det, tjöt det och larmade i maskinerna... Varje gång det larmade i någon apparat bröt paniken ut hos mig och Mia. Är det något allvarligt...? Det räckte med att sondpumpen stannade så fick man hjärtslag...

Det pep och larmade i grannarnas sängar också. Då fick man också rysningar i en tiondels sekund innan man visste var det larmade.

När han var på NIVA i Uppsala tog vi alla små framsteg han gjorde som ett steg mot medvetande och så småningom till ett normalt liv, det är vad vi strävar efter. Om det sen blir annorlunda för vi förhålla oss till det då.

På NIVA var det besökstid mellan 12.00 - 14.30 och 16.00 - 19.00. Vi var hos honom så mycket vi fick. Ibland blev vi utkörda om någon av de andra patienterna på salen blev dåliga och ibland blev vi inte insläppta på salen för någon på salen var dålig. Denna fruktansvärda oro vi kände då... Tänk om det är vår älskade Joakim som är dålig...

De små framsteg han gjorde på NIVA som man gladde sig åt kunde vara att vi fick veta att idag har de inte behöva suga ur lika mycket slem ur lungorna, idag så har hans feber gått ner från 38,5 till 38, i morse på ronden så rörde han sig lite med höger hand när de smärtstimulerade honom (man smärtstimulerar för att avgöra hur djupt medvetslösheten är. Han har fler blödningar på vänster sida av hjärnan, det är vänster hjärnhalva som styr höger sida, så när han var mer rörlig på höger hand så var det positivt), han har fått en infektion i luftvägarna (vi blev glada att det inte var lunginflammation...).

En milstolpe var den fjärde januari. Då tog de bort tryckmätaren och dränaget ur huvudet. Det innebar att läkarna bedömde att hans tryck i hjärnan var stabilt och blödningarna stannat av med så stor säkerhet att de inte behövde bevaka det. Ofattbar glädje!

Ytterligare en milstolpe var dagen efter, femte januari. Då var respiratorn urtagen. Han andas själv!

6 januari kom vi till sjukhuset och de sa att nu verkar det som om det vänt för grabben.

När vi kom till sjukhuset fick jag se hans ögon! Gissa om jag grät... Han öppnade ögonen och var "flimrig" men sen fokuserade han blicken och tittade på mig. Ett otroligt lyckligt ögonblick! Det var nästan overkligt... Vi var så glada, så glada... Vår älskade Joakim är på allvar på väg tillbaka till oss!

NIVA började planera för färd till Centrallasarettet i Västerås!

8 januari blev han flyttad till intensiven i Västerås. Ofattbart skönt! Så länge man ligger på NIVA så finns det ju risk för att skadan i hjärnan förvärras. Nu kom han till en "vanlig" intensivvårdsavdelning. Det var positivt!

Dagen efter blev han förflyttad till en vårdavdelning! Det var ett så otroligt stort steg i hans utveckling mot det normala liv vi förväntar oss att han kommer att få.

Vi har, peppar peppar ta i trä, inte haft ett enda bakslag på hela tiden.

Nu fick vi det... I måndags, 12 januari, så fick han jättemycket slem i lungorna som de inte fick ur. Han fick kämpa för att ens få litet uns med luft. Han kippade efter andan och jag kunde inte vara kvar i rummet för jag orkade inte se hur jobbigt han hade... Min grabb... ligger och han får ingen luft... Sköterskorna ordnade upp problemet med att suga ur lungorna och massa slemlösande medel. Joakim gav inte upp! Han slet för att få luft och till slut så släppte det i lungorna. Han är vår krigare!!!

Senare på kvällen kom nästa svåra chock och då blev vi mycket oroade. Då trodde jag att han skulle dö... Han fick akut blodtrycksfall. Och inget av det de gav honom hjälpte... blodtrycket sjönk till 50/20. Sen svarade han på medicin. Men det tog lång tid, kanske ett par timmar. De var och röntgade hjärnan på honom men de såg inga fel. Röntgen visade att allt var så normalt det kan vara i en skadad hjärna. Vi kommer nog aldrig att få veta varför det blev som det blev, det kan ha varit ett epilepsianfall. Men det betvivlas av ansvarig sköterska.

När han låg på NIVA så träffade vi massa underbara anhöriga till andra som låg där. Jag tror att stödet vi gav till varandra i anhörigrummet var livsviktigt både för de andra och oss. Det var ju människor som var i ungefär liknande situation som vi var.

Nu är Joakim på kirurgavdelning 8 i Västerås. Han är lite mer vaken varje dag som går. Vi har fortfarande tron på att han kommer att komma tillbaka till den Joakim han alltid varit. Genom massor med kärlek och massor med tålamod kommer Joakim att bli den älskade son vi alltid haft. Om han får men efter skadan så kommer Joakim alltid att vara vår älskade son!!!

Tack för allt stöd vi får!!!!