jorgenomjoakim

Som jag skrivit innan. Detta är nog inte den blogg som kommer att gå till världshistorien som bloggen med de flesta inlägg i... Det beror helt enkelt på hur mycket energi som finns... Joakims hemlängtan tar mycket energi. Man blir så ledsen... Ibland känns det som om jag också kommer att ge upp... Ibland är jag så trött...

Men, vi har så mycket positivt att se fram emot! Då kommer det ny energi! Joakim ska tillsammans med familjen utveckla nya framsteg och jag ser verkligen fram emot dem!!!

En optimist och en pessimist har rätt ungefär lika många gånger... Gissa vem som mår bäst under resan...?

Joakim har fruktansvärd hemlängtan!!! Varje sekund på sjukhuset är en plåga för honom...

Han skickar sms från tidig morgon till sena kvällar till oss där han skriver:

"Jag pallar inge mer"

"Jag orkar inte kämpa mer"

"Nu ger jag upp"

"Det är nog nu, förstår ni inte det?"

"Varför lämnar ni mig här på sjukan?"

"Jag vill inte träna, jag orkar inte"

"Jag kan träna hemma med Tobbe" (Tobbe är Joakims assistent)

Det är helt normalt att komma i svackor. Vem som helst skulle ju gå ner sig totalt när man blir mer och mer medveten om sin situation och när man legat på sjukhus i över fem månader.

Sen har vi fått veta att de patienter som fått så allvarliga skallskador som Joakim normalt får otroligt djupa svackor.

Jag vet att det är trist att ligga på sjukhus trots att mina privata erfarenheter av att vara inlagd på sjukhus är starkt begränsade.

Mina erfarenheter inskränker sig till att jag gjorde Mia sällskap på förlossningen under några dygn innan vår Mikaela föddes. Hon var för tidigt född så Mia fick ligga inlagd på förlossningen så de kunde stoppa upp värkarna så länge som möjligt. Mikaela har alltid gått sina egna vägar...

Sen var jag i Uppsala och opererade foten för knappt ett år sen och då låg jag också inne på sjukhus några dagar. De första dagarna gick ju bra för då var man i så dåligt skick att man insåg att man behövde vara inlagd men allteftersom man blev piggare ju tristare blev det att ligga på sjukan.

Det innebär också att det är ett stort friskhetstecken hos Joakim att han totalt tröttnat på sjukhuset.

Men ni ska veta att det är tungt, mycket tungt att lämna Joakim kvar när han frågar med sina vackra, bedjande ögon och säger: "Varför lämnar ni mig kvar när ni åker hem...?" Det gör så ont i själ och hjärta att det är nära på omöjligt att förklara.

Joakim behöver fortfarande mycket sjukhusvård och massor med rehabilitering som han omöjligt kan få hemma. Vi har varken kompetens eller tid att ge krigaren den träning han behöver.

Träning, träning, träning, träning och åter träning av kompetent sjukvårdspersonal är vad han behöver för att få ett bra liv efter olyckan.

Den relevanta träning han behöver kan inte vi ge honom hur gärna vi än skulle vilja. Men det är den relevanta träning krigaren får på sjukhuset.

Hans sjukgymnast (som för övrigt håller på Djurgården... Jag har förstått att det till och med är värre än att heja på Hammarby...) och arbetsterapeut är helt fantastiska! Deras engagemang i Joakims framtida framsteg är helt otroligt!!!

Vi gör allt vi kan för att hans tillvaro på sjukhuset ska bli så bra som möjligt.

Jag och Mia planerar våra arbetstider så krigaren slipper vara ensam så mycket det går.

Vi försöker ordna så han får besök på de tider vi inte kan vara där men det är inte så enkelt. Hans kompisar går i skolan och de har inte alltid ekonomi att besöka honom.

Nu när de inte kan åka med oss i samma utsträckning som tidigare så måste de åka kommunalt för att hälsa på Joakim och det blir dyrt.

Även för oss som har inkomst känns det svettigt att betala resorna när man måste åka kommunalt. Hur är det inte då för de som inte har egen inkomst?

Hur ska de ha råd? Jag imponeras av hans vänner som ställer upp så mycket för krigaren!

På torsdag har vi rehabmöte kl 11.00 och sen får grabben följa med oss hem över helgen.

Vid femtiden på torsdag eftermiddag åker vi till Stockholm. Jag har bokat biljetter till derbymatchen mellan AIK (Gnaget) och Hammarby (Bajen).

Ni som följt bloggen från början känner säkert till att jag är "Bajare" och Joakim är "Gnagare".

Joakims assistent, Tobbe, är också "Gnagare"... Hoppas att Bajen vinner... Annars blir ju hemresan ultrajobbig... Då får man ju hoppas att "Gnagarna" somnar i bilen på hemvägen...

Vi måste hela tiden se till att Joakim har något att se fram emot. Att han har något att längta efter. Jag är helt övertygad om att livet blir lite enklare om man har något att tråna efter!

Torsdagens rehabmöte... det ska bli mycket spännande!

Hur ser planerna för en av Europas största krigares framtid ut?

Ta väl hand om er och njut av nuet!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj