jorgenomjoakim

Det blev inget bloggande igår. Det började ta slut på Joakims matlådor och han började få lite dåligt med urval så jag gjorde 15 nya matlådor åt honom igår. Det var en priofråga, blogga eller laga mat åt sonen...

Sex lådor med makaroner och hemgjorda köttbullar

Sex lådor med favvorätten, ris och korvstroganoff

Tre lådor med pannkakor (hade lite för få ägg...).

Sen tidigare har han lasagne, spagetti och köttfärssås i frysen på sjukhuset. Jag älskar att laga mat!

Nu har han sina goaste maträtter som fungerar att frysa och värma i micro utan att det blir alltför dåligt.

"Ris och stroganoff är ju goare än kräm och kräm är det goaste jag vet" som en kusin brukar säga...

Permissionen:

På långfredagen var Joakim hemma på permis. Det var ett medvetet val att välja långfredag för då skulle ju vi få ha vår älskade son hemma länge...

Joakim kom hem vid 12-tiden och åkte tillbaka till sjukhuset tjugo över fem. Drygt fem timmar hemma.

Det var helt fantastiskt! Helt overkligt! Men det måste nog vara de kortaste fem timmar och tjugo minuter jag haft i mitt liv...

När Joakim kom hem så ville han in på sitt rum och Mikaela kopplade in datorn och satte på musiken som han har på datorn. I ett ögonblick, när jag stod i köket och lagade mat och lyssnade på Joakims musik, kändes det som om inget hade hänt... Att allt var som det varit... Det var helt overkligt... När man vaknat upp ur den drömmen så gjorde det så ont... Allt HAR hänt... Joakim HAR allvarliga skador... Det gör så ont ibland...

Vi hade dukat upp långbord i vardagsrummet. Vid storhelger brukar vi vara hos oss och samla släkten för att umgås och för att äta.

Jag var jätteorolig för att Joakim skulle tycka det var för mycket intryck när han kom hem.

För när han väl kommer hem för att vila från sjukhusets stress och folk som springer omkring i korridorerna, både patienter och personal, så kommer han hem till ett hem som är fullt av folk som stimmar minst lika mycket som de gör på avdelningen på sjukhuset...

Krigaren tog det hur lugnt som helst! Han satt i sitt rum och verkligen njöt av tillvaron.

När han var trött så sa han till att han ville vila (kommer mer till det i Dagens Framsteg) så han fick lägga sig i sin nya säng. Som jag skrivit om tidigare har de ändrat sig så vi har fått låna en säng från Landstinget. Det enda vi var tvungna att fixa var en madrass så det har vi köpt.

Joakim låg i sin säng och kikade. Han kan se in i vardagsrummet så han var med oss även fast han vilade. Efter ett tag så frågade jag om han ville att vi skulle stänga dörrarna och då nickade han. Han ville vara ifred ett tag och sova. Det var så skönt att han insåg att det var vad han behövde för att orka med resten av dagen!

Han är ju en så stor krigare! Han kommer absolut att fixa det här!!!

Efter ett par timmars vilande så var Joakim också hungrig. Vi gav honom en stor portion med påskmat och han åt upp nästan allting!

Hela hans första permis utan personal från sjukhuset fungerade helt perfekt!

Joakim har fått en assistent som hjälper honom när han är på permis och jag är helt övertygad om att de kommer att bli ett klockrent radarpar!!! Det enda problem jag har med assistenten är att han har samma favoritlag i både hockey och fotboll som Joakim... Jag som trodde att jag skulle få lite hjälp med att omvända Joakim till Bajen och Brynäs... Hmmm... Men man får väl tåla det för Joakims skull... Fast...? Borde det inte vara bättre om Joakim och jag håller på samma lag...? Nä, för både jag och Joakim tycker att det är roligt att retas med varandra.

När vår krigare skulle tillbaka till sjukhuset så ruskade han på huvudet. Han ville absolut inte tillbaka! Förstå hur ont i hjärtat det gjorde... Det värkte, det bultade, det bara skrek "kidnappa pojken, låt han vara där han hör hemma...". Förnuftet tog över... Det är klart att han måste tillbaka till sjukhuset för de är ju proffs på att träna Joakim så han får tillbaka så många funktioner som möjligt, men det gör ont...

Det är det värsta med Joakims permissioner, det gör så ont när han ska tillbaka till sjukhuset. Att det återigen blir så påtagligt att Joakim har allvarliga skador. De få permissioner han varit hemma på så tänker man inte på hur svårt skadad han är.

Vi får några timmar frid på något sätt... Några timmar verklighetsflykt på något sätt... Några timmar där vi får rå om varandra utan att ha olyckan i bakhuvudet på något sätt...

Det är omöjligt att förklara hur det känns och vilken lycka det är när han är hemma men vilken smärta det är när han måste lämna oss för att åka tillbaka till sjukhuset...

Dagens framsteg:

Joakims kommunikation är MYCKET tydligare nu! Han pekar var han vill att man ska gå när vi är ute på promenad, han rycker på axlarna om han tycker det kvittar var vi går, han retas med personalen genom att svara fel och då ler han... han gör egna tecken med vänsterhanden (hans högra sida är fortfarande mycket svag) som vi måste tolka. Ett exempel var när Mia frågade: Vad har du ätit idag? Har du druckit någon Cola? Är det bra personal ikväll? Har du sovit något under dagen? Har du haft några besök idag?

Joakim nickade eller ruskade på huvudet tålmodigt på alla frågor men så lyfte han vänsterhanden och liksom högg med handen tre gånger i luften och Mia såg frågande på mig "vad menar han...?"

Gissa en gång sa jag... Då ställde jag också en fråga till Joakim och den besvarade han tydligt... "Tjatar morsan?" Morsor...

Joakim tyckte att det var nog med frågor nu...

För oss är det så stort att Joakim är så mycket tydligare i sin återkoppling till oss. Ibland känns det som om vi sitter och pratar med varandra fast det bara är jag som har tal. Det är så obeskrivligt skönt!!!

När jag och Joakim sitter och pratar kan jag bli så enastående lycklig så tårarna rinner...

Jag har en riktigt trevlig kund (en av många otroligt trevliga kunder, jag har fått blommor, sms, telefonsamtal, mejl från kunder som brytt sig...) som jag aldrig träffat men vi talas ofta vid per telefon. Idag ringde han och tyckte jag skulle berätta en fräckis för Joakim. Det var en ganska lång historia och jag är väl inte världens bästa historieberättare men jag drog fräckisen för grabben. Eftersom historian var ganska lång och poängen baserades på en händelse som var tidigt i historien trodde jag inte att han skulle förstå poängen. Jag såg det som en test hur han kan härleda saker. När jag väl kom till historiens höjdpunkt så log han stort. Han förstod historien fast det var jag som berättade den och fast den var lång!!!

Fattar ni hur mycket jag längtar efter grabben? Jag saknar honom så mycket att det gör ont...

Helt plötsligt, totalt helt utan förvarning... Då kommer tårarna... Smärtan är obeskrivlig...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj