jorgenomjoakim

Hej!

---

Idag har Niklas och hans mamma varit till Joakim för andra gången! Niklas var en av pojkarna som var med i olyckan. Niklas var strålande glad att se hur Jocke utvecklats sen sist.

Niklas, vad glad jag blev när jag såg att du kan stödja lite på benet och att du tar dig framåt med kryckor! Det måste vara skönt att slippa släpa sig runt i rullstol... Det blir ju en helt annan frihet. Snart kommer du att slippa ha mamma och/eller pappa i släptåg överallt... (Skulle blivit en leende gubbe här men jag gillar inte smileys...)

Niklas och Patrik (den andra pojken som var med i olyckan) har inte haft det så lätt på sina besök hos Joakim.

När Patrik följde med oss till Uppsala för att träffa Jocke första gången efter olyckan så var Joakim väldigt dålig men det kändes som om han kände igen Patrik.

På den tiden (känns som en evighet sen...) var Joakim väldigt sjuk men han visade ändå uppskattning att Patrik var där!

När vi åkte hem efter besöket blev vi vittnen till en bilolycka... Helt otroligt så åkte en bil framför oss av vägen och voltade ner i ett dike och hamnade på taket. Patrik satt i baksätet på vår bil och såg hela scenen. Stackars honom. Bara dagar innan hade han varit med om en liknande olycka. Jag tror det gick bra för Patrik för han sa det. Och det kändes som om han var lugn, åtminstone så lugn man kan vara efter en sån händelse.

Hon som körde av vägen var svårt chockad men i övrigt helt oskadd, så otroligt skönt!!! Jag pratade med henne och hon hade inte ont någonstans. Hoppas att det gick bra för henne.

Första gången Niklas var och hälsade på grabben så var han otroligt slemmig i halsen och jag som pappa höll på att bryta ihop. Joakim fick ju inte luft... Jag har berättat om det tidigare i bloggen som ett av Joakims bakslag. Typiskt att Niklas skulle behöva se det när han besökte sin kompis för första gången. Stackars Niklas...

Nu har både Patrik och Niklas träffat Joakim igen och sett vilka framsteg han har gjort och jag har uppfattat det som om de verkligen insett hur mycket bättre han blivit.

Till er två grabbar vill jag bara säga att ni är också riktiga krigare!!!

Ni har båda en mycket särskild plats i vårt hjärta!

Är det en pappas förtvivlade önskan efter framsteg eller är det en frustrerad pappa...?

Idag har Joakim varit mycket "plockig". Han drog i filten, kliade sig i ansiktet, var inte stilla en sekund. Han höll på med att flytta fötterna och låg inte och vilade någonting när vi var där. Vi valde att åka hem lite tidigare än vanligt idag för att han skulle få lite lugn och ro.

En förklaring till hans oro kan vara att han helt enkelt inte mådde bra. Att något var gigantiskt fel... Det är det som gör mig så extremt frustrerad...

En annan förklaring kan vara att han är på väg att ta några fler steg mot full medvetenhet. Vi har fått veta att en patient som vaknar allt mer ur sin medvetslöshet också blir mer och mer jobbig för personalen... De ligger och vrider sig och verkar mer rastlösa.

Är Joakim på väg att bli mer medveten om sin situation?

Eftersom jag i grund och botten är en obotlig optimist så hoppas jag att Joakim är rastlös och tycker att tillvaron i allmänhet är förfärlig... Det är ett sundhetstecken i så fall... Tänk att ligga i en säng i drygt sex veckor... (Lat som jag är skulle jag inte ha så stora problem med det... Men Joakim är en aktiv ung man som är van att gymma tre, fyra dagar i veckan)

Men sen är jag ju realist också... Då skulle hans beteende kunna bero på att han mår dåligt och därför krånglar... Och det är det värsta, mår han dåligt? Hur ska jag kunna hjälpa honom då? Han kan ju inte ännu berätta för oss vad som är fel... Det är frustration!!!

Hur som helst så har han "tjyvtränat"... För när Mia kom in till honom idag så hade han vänt sig själv och låg på magen. Det krävs mycket kraft att vända sig för han har massa kuddar och täcken som omger honom när han ligger. Sköterskorna försöker "packa in" honom och lägger kuddar, täcken och lakan runt honom så han inte ska kunna röra sig så mycket, ändå hade han lagt sig på mage!!! Han är en krigare!!!
Att de "packar in" honom är också en del av rehabiliteringen. Det är för att han ska känna sina ben och armar mot någonting. Att han ska lära sig att känna igen sin kropp.

Jag längtar efter Joakim.... Jättemycket... Jag vill att han ska lära sig att ta för sig och berätta när något är fel... Jag älskar dig, grabben!!!

Jag har sett i statistiken att det är många som läser bloggen. Det gläder oss jättemycket att det är så många som bryr sig om hur det går för Joakim! Tack, alla!!!

Kolla in  vår underbara dotters blogg!

http://mikaelasvardag.blogg.se/

Där berättar hon om hur det är att vänta barn, ett barn vi längtar jättemycket efter!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familg