Varför bloggar jag om min son?
Man håller på att gå sönder... Därför blir bloggandet en terapi för mig.
Innan jag publicerar mina tankar så funderade jag mycket på hur min son skulle ta det.
- Kommer han att tycka att jag lämnat ut honom på nätet?
- Är det etiskt att skriva om någon som ligger medvetslös utan att ha möjlighet att fråga om lov?
- Är det rent av bara egoistiskt att berätta om hur det går för vår underbara son?
Hittills har jag kommit fram till att han kommer nog inte att ha något att invända.
Det är så många av hans vänner som vill veta hur det går för honom och då finns informationen tillgänglig här.
Det är också många som i illvilja eller i ren okunskap ser till att det sprids falska rykten om honom och då kan vi genom bloggen berätta sanningen.
Därför har jag valt att publicera bloggen, än så länge... Jag ska sova på saken och ta ställning till vidare inlägg under morgondagen.
Hälsningar
Pappa och make i en underbar familj!!!
Jag känner Joakim och jag tror inte alls att han har något emot att du skriver sanningen om han tragiska olycka.
Var stark Jörgen, han kommer klara sig och bli samma Joakim igen.
Älskar er <3
usch :( det är verkligen super hemskt, känner inte jocke på det sättet. har bara pratat med honom väldigt länge på msn, 1-2 år kanske. någon gång i telefon! hoppas på det bästa!
Det måste vara det värsta man kan vara med om det ni går igenom... Vi tänker jättemycket på er.
Hej familjen Andersson. Jätte fint skrivet, bra för alla. Tänker hela tiden på er. Kramar vi
Tycker det är ett oerhört starkt o bra beslut av dig att använda dig av bloggen som terapi, samtidigt som hans vänner kan följa med och se hur han reder sig! Önskar er ALL lycka, och jag hoppas Jocke piggar på sig inom en snar framtid! Kram /Elina Undersköterska(resursen), avd. 8
