jorgenomjoakim

Hej!

---

10 dagar kvar till utskrivning... om myndigheterna kan komma överens...

Tack för alla kommentarer!!! Ni är helt underbara!!! Ni ska också veta att vi verkligen behöver ert stöd!!! TACK!!!

Lillebror, jag vet att jag har ditt stöd! Det är så skönt!!!

  

Annika Nilsson, det kan inte vara lätt att arbeta på något så stelbent som en svensk myndighet... Tack för stödet och hälsa Perra!

Maria, läs min kommentar angående din fråga.

  

Amanda, du är ju så go!!!

Lena S, det verkar som om det blir prestige i allt som Hallstahammars Kommun är inblandad i... Det är så skruvat att man måste vara frisk för att orka vara sjuk...

  

CrimsonAnna, jag känner ju inte ens dig... Du är helt fantastisk! Det är så stort av dig att vara så aktiv med kommentarer i bloggen! För mig är det så extremt värdefullt att ha ditt stöd, en person som jag inte ens känner som lägger ner så stort engagemang... Det här visar bara att det finns massor med kärlek i ett hårdrockshjärta!!!

Sara, stort av dig att skriva i kommentarerna! Det var så skönt att läsa det du skrev!

Tack alla!!!

Fick en fråga som jag anser vara relevant att besvara.

"Maria" frågade om Joakim vet om att jag bloggar. Svaret på den frågan är att det vet han. Men han orkar inte läsa den. Jag har lagt upp bloggen som favorit på hans dator så han har möjlighet att följa den.

En följdfråga skulle kunna vara om han visste att jag började blogga och det visste han inte.

Det var ett av mina svåraste beslut jag tagit. Att börja blogga om Joakim, lämna ut honom på nätet...

Efter mycket vånda och bollande av frågor bland släkt och vänner. Men efter mycket vånda och bollande av frågor bland Joakims vänner så beslöt jag mig för att starta denna blogg.

Ett av de huvudsakliga skälen var att förmedla sanningen så de rykten som florerade kunde sluta.

I efterhand har jag vid några tillfällen funderat om det varit värt det. Vid ett flertal tillfällen har det kommit hel del sjuka kommentarer, det har varit personer som gett sig på mig, Joakim, min familj.

Det var nära att jag lade ner bloggen men efter att pratat med släkt, vänner och vänner till Joakim som menar att det varit bra terapi för dem också så valde jag att fortsätta bloggen.

De tråkiga kommentarerna har också varit ett starkt skäl till att inläggen varit färre. Det har varit trist att behöva försvara inläggen.

Joakim är hemma om helgerna och i veckorna måste vi sköta våra arbetsuppgifter och fightas med myndigheterna och det tar och tär... Vi har inte obegränsade mängder energi men jag lovar att försöka delge er så mycket jag orkar via bloggen.

Den här helgen tycker jag har varit otroligt skön. Jag kan inte peka på något särkskilt men det måste väl vara att vi i familjen börjar räkna ner för krigarens utskrivning. Alla vi känner att det börjar närma sig det normala igen. Normala...? Det kommer ju aldrig någonsin bli som förut. Aldrig någonsin.

Jag och en tidigare kollega pratade för många år sen om hur man kan se på förändringar. Antingen så gräver man ner sig och tycker allt "suger", som Joakim skulle sagt. Eller så försöker man se det positiva i förändringen.

Innan Joakims olycka har alla stora förändringar som skett i mitt liv varit till det positiva även om det i samband med förändringen kändes totalt värdelöst så blev man alltid en erfarenhet rikare och i slutändan har det trots allt blivit bättre än innan förändringen. Det är skönt att ha den erfarenheten med sig nu.

Men, jag kan inte se varför Joakim ska behöva betala så högt pris. Varför ska han betala priset?

Den här förändringen har fört med sig att, i alla fall jag, kan njuta av nuet på ett helt annat sätt än tidigare. Förut, när löven slog ut på våren, så tänkte jag "Äntligen kommer vi snart att få sommar..."

I år när våren kom och löven slog ut så tog jag mig tid att njuta av det, njuta av att det är ju så vackert på våren, njuta av nuet!

Det känns så viktigt att njuta nu, inte vänta på det som kanske kommer. NJUT NU!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj