jorgenomjoakim

Hej!

Idag är det sista april. Nu längtar man bara efter sommaren...

Sommaren... Det var mitt i vintern sist jag engagerade mig ordentligt i almanackan... Sen 21 december har min almanacka varit totalt oväsentlig...

Innan 21 december 2008 kunde jag inte leva utan almanacka... Perspektiv förändras... Prioriteringar förändras... Egentligen, vad är det som är viktigt här i livet?

Idag kom KRIGAREN hem vid tre-tiden. Det är obegripligt underbart att Joakim är hemma hos oss och att han har hittat en massa oväsen från musikfilerna på hans dator... AIK-trubaduren... Han retas ordentligt... Mitt Bajen-hjärta har fått stryk idag...

Jag och Joakim har kommit överens om att vi ska KRIGA vidare! Tillsammans med alla hans underbara vänner och vi i vår familj så ska vi KRIGA oss igenom det vi har kvar!!!

Dagens framsteg:

Idag kommer jag inte att meddela några framsteg...
Joakim kommer att vara hemma till på söndag kväll och det är osäkert om jag kommer att orka blogga fram till dess.

Idag har i alla fall tårarna varit glädjetårar!!!

Ha tålamod, jag kommer att blogga men det är inte säkert att det blir varje kväll denna helg.

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Mia har varit hemma och städat och tvättat i dag. Sen fick hon en arbetstur som omöjliggjorde att hälsa på Joakim idag så jag åkte till honom själv efter jobbet. Jag var där mellan ett och fem.

Det är rätt skönt att vara med honom ensam för då får vi en helt annan kontakt med varandra. Mia säger samma sak när hon är själv med honom.

Vi har varit ute i friska luften och jag åt en glass och han drack lite, med betoning på lite, cola.

Det är ett av de problem vi brottas med för närvarande. Joakim dricker för lite. I och med att han inte får i sig tillräckligt med vätska kommer han att behöva ha kvar sin PEG. PEG är en slang han har inopererad direkt in i magsäcken som gör att vi kan tillföra vätska direkt i magen på honom så han får i sig tillräckligt med vätska.

"allt suger", "jag vill hem", "de är skit här"... Sen skrev han "det är en evighet". Då frågade jag honom vad är det som är en evighet? "allt". Joakim har fruktansvärt tråkigt!!! Både han och jag blir bara mer och mer förtvivlade.

Det brast totalt för mig när han skrev "varför lämnar du mig här" och tittade bedjande på mig med sina vackra ögon... Då kunde jag inte hålla tårarna borta... Inte ens inför Joakim... Jag bara gick sönder helt och hållet...

Vi gick undan lite så försökte jag så gott det gick att förklara för honom vilken krigare han varit, jag visade honom två bilder från tiden han låg på Neurointensiven i Uppsala, jag försökte få honom att förstå att det värsta är gjort, att han över huvud taget överlevt är ju ett under nu när man ser tillbaka med lite klarare ögon.

När Joakim tittade på bilderna så ruskade på huvudet. Det verkar som om han hade svårt att ta in att det var han på fotografierna. Jag frågade om han ville se mer bilder men då ruskade han på huvudet.

Psykologen tror att det är bra om han får se bilder men att vi måste fråga om han vill. Han måste få se bilder och försöka ta in vad som hänt. Sen kommer det att ta ett tag innan han kan bearbeta det psykiskt. Han är inte riktigt så långt framme i sin utveckling ännu så han blir psykiskt berörd av informationen.

Efteråt pratade jag med Joakims psykolog för jag ville veta om jag gjorde något fel men då berättade han för mig att jag gjorde helt rätt som visade mina känslor och hur jag gjorde när jag visade bilderna och försökte förklara. Skönt!

Efteråt hade psykologen och jag ett långt och mycket bra samtal där även Joakims ansvariga sjuksköterska och en sjukskötare från dagrehab var med. Då kom vi överens om att Joakim behöver mycket mer stimulans så från nästa vecka kommer Joakim att få mer inbokade aktiviteter. Inte bara träning utan han kommer att få vara mer med sjukskötaren från dagrehab. Han spelar gitarr och sjunger! Joakim älskar ju sånt!!! Förhoppningsvis kommer Joakim att få mer tid med olika aktiviteter så han kommer att tycka att det är meningsfullt att vara på sjukan.

För att slippa tristessen så måste Joakim få mer aktiviteter.

Återigen vädjar jag till Joakims vänner, han behöver er nu!!! Han behöver era besök på sjukan.

Jag och Mia kan inte, orkar inte, får inte vara hos honom hela kvällarna. Han behöver sina vänner nu!

Dagens framsteg:

Ja, ja... Framsteg och framsteg...

Hur som helst var det i alla fall jätteroligt och det speglar verkligen Joakim!!!

När vi skulle ut idag så låg han i sängen och skulle upp i rullstolen. Joakim hade brådis så han rullade runt i sängen och personalen hann inte riktigt med. Jag sa åt henne så hon fångade upp Joakim en bråkdels av en sekund innan han ramlade i golvet...

När han lade sig ner igen så log han brett... Är det livsfarligt (liffaligt, som han själv sa när han var liten...) så är det spännande och kul...

När han var bara ett par år så hoppade han från bordet i vardagsrummet till soffan och skrattade, "liffalligt", ropade han... Då var han lycklig!!!

När hans personal sa att hon fick ont i hjärtat och log så skrattade Joakim så han hoppade... liffalligt...

Det måste betonas, personalen hade ingen som helst skuld i detta!!! Jag var med och kan inte lägga någon som helst skuld på personalen!

I sanningens namn så blev jag så rädd att jag höll på att pinka på mig när han var nära att trilla ur sängen med huvudet före... Joakims skalle har fått tillräckligt med smällar...

Nu när jag skrivit av mig så känns det lite bättre... När jag åkte hem så var hela resan som ett dis... Det var längesen jag var så här ledsen som jag varit idag...

Slut för idag, tack för idag...

Hälsningar

Idag skrev han på sitt tangentbord: "Jag orkar inte kriga mer"... Hur tror ni det kändes i våra hjärtan? Han vill bara hem. Allt på sjukan suger. Han vill inte vara där, han vill bara vara hemma... Joakim behöver fortfarande extremt mycket vård, vård som inte vi kan ge honom hemma.

När vi skulle åka hem idag skrev han "det suger här". Jag berättade för honom att det är så viktigt att han är på sjukan för han måste bli bättre innan han kan komma hem.

"Vill du inte bli friskare" frågade jag. Då skrev han "det är bra nu"...

"Vill du inte kunna prata? Vill du inte kämpa för att kunna gå?" frågade jag. "det är bra nu" var svaret.

Joakim är så otroligt trött på att ligga på sjukan så det går inte att förklara.

Vi har berättat för personalen att vi behöver hjälp från dem, vi behöver hjälp från Joakims kompisar, vi behöver hjälp från den som kan hjälpa oss... Vi känner oss nästan mer maktlösa nu är någonsin...

Det är ett sundhetstecken, Joakim blir friskare och friskare. Det är därför han hatar sjukhuset. Men det är så extremt jobbigt för oss anhöriga att peppa honom hela tiden. Vi känner att vi behöver hjälp... Självklart kommer vi att reda ut den här stormen också men nu, precis just nu känns det jobbigt...

När vi åkte hem skrev han "vill följa me". Att lämna en deppig son på sjukhuset gör så ont... Tårarna rinner varje dag... Jag vill ha Joakim hemma hos oss men vi kan inte ge honom rätt träning. Och det är träning han behöver.

Dagens framsteg:

Att Joakim så innerligt vill lämna sjukhuset är ett stort framsteg i hans utveckling! Vi får aldrig någonsin underskatta ett sådant framsteg även om det är mentalt jobbigt för oss anhöriga.

Vi har hela tiden varit optimistiska och positiva och det kommer vi fortsätta vara!!! Joakim SKA få ett underbart liv med massor av livskvalitet. Det lovar jag er som läser bloggen.

Ni är så många som hjälper till och ger oss stöd. Stort tack för det! Vi behöver det nu...

Nog för idag. Orkar snart inte kriga mer... Jo, jag kommer aldrig någonsin att ge upp!!!!!!! Bara så ni vet det, vi kommer aldrig att ge upp!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

När Joakim är hemma prioriterar jag min tid med att vara med honom. Det är jobbigt med alla känslor så man är helt slut på kvällen och då har jag inte orkat blogga. Som jag skrev i mitt förra inlägg så hoppas jag på er förståelse.

Nu har jag SÅ mycket inspiration så jag har blivit bromsad... Jag ville skriva mer... Kommer mer i morgon!

Återigen vill jag vädja till Joakims kompisar: Besök honom!

Joakim tycker det "suger" att ligga på "sjukan". Båda orden i citationstecken är hans egna som han skriver själv på tangentbordet eller sms.

Det är ju lite kul också... Han skriver inte att han ligger på sjukhuset utan han skriver "sjukan"...

Men man blir ju förtvivlad över att han skriver att det suger att vara på sjukan... Men vi kan ju inte ge honom den träning han behöver här hemma. Därför är sjukan det bästa stället som finns för Joakim för närvarande.

Joakims kompisar, hälsa på honom! Han behöver er nu!

På hans avdelning finns det ett rum man kan boka. Det finns plats för säkert 12 pers, kanske fler. Fixa en "grabbkväll" med poker och pizza...

Vi kan boka rummet åt er så ni kan ni sitta för er själva och ta med er mat och käka tillsammans med Joakim. Ni kan boka rummet och ha en pokerturnering. Han kommer att spela av er alla era pengar... Vi behöver ju lite ekonomiskt bistånd... (skojade).

Självklart betalar han sin egen mat och dryck. Han har pengar till insatserna också. (Jag kommer att ha koll på hur mycket han spelar för! Det kommer ju inte att bli stora potter men potter på riktigt)

Hör av er till oss så bokar vi rummet åt er. Nu i början är det kanske bäst om ni inte är fler än fem, sex personer samtidigt. Det blir rörigt för Joakim om det blir för många samtidigt.

[email protected]

En "Joakimdag" på sjukan:

Väckning vid 8-tiden med morgonsysslor och frukost. I morgonsysslorna ingår även träning. Då ser de till att lederna mjukas upp och en massa andra övningar. Mitt minne gör mig alltid besviken när jag ska berätta vad träningen heter...

Sen är det vila eller om han vill han sitta uppe. Det bestämmer han själv.

Vid 11-tiden är det en timmes träning med sjukgymnast och/eller arbetsterapeut. Det brukar göra honom trött. Allra helst de dagar han har duschning på schemat för sina morgonsysslor. Då ligger han och vilar och kanske läser en tidning eller bara "tittar i taket".

Är han trött vid 11-tiden brukar träningen flyttas till 13-tiden. Det är superviktigt att Joakim är alert och inspirerad när han ska träna.

Det är så skönt att personalen är så flexibla!

Någon gång mellan 12 och 13.30 är det lunch för grabben. Personalen är helt suverän för han behöver inte äta på givna tider utan de är mycket flexibla med hans mattider.
Det är ju viktigare ATT han äter än NÄR han äter...

Varje måltid är hemlagad mat. Massor med smör och grädde. Han behöver tydligen massor med kalorier.

Efter lunchen så är det inget mer än vila... Det kan bero på att vi som oftast brukar komma efter lunch. Vi har sagt att vi är gärna med på träning. Vill de inte att vi ska vara med på träning så har vi sagt att vi kan gå och äta, fika eller göra något annat om han ska träna på eftermiddagen. Men det är inte mycket träning på eftermiddagarna.

När vi är där så brukar vi ta med honom på promenader, ibland sitter vi bara i entréhallen så han får kolla på brudar, om det är dåligt väder har vi gått omkring i sjukans korridorer och så vidare. Det är inte så himla lätt för oss att hitta på meningsfulla saker att göra.

Sen måste jag och Mia åka hem någon gång mellan 16 och 18. Det måste vi för att våra egna batterier ska räcka... Vi måste också ha ork så vi kan vara det stöd Joakim behöver. Skulle vilja ha receptet från Duracell...

Nu är det dags för middag. Även här är personalen jättegenerösa med tiderna. De flesta på avdelningen äter middag 18.00. Joakim äter sällan då, ofta senare. Det ska passa Joakim!
Suverän personal!!!

Efter 20.00 är det kvällsrutiner med allt vad det innebär innan man lägger sig. Borsta tänder, byta kläder till nattskjorta och återigen träningen som jag aldrig någonsin kan lära mig vad den heter...

Sen är det NATTGOTT!

Joakim är lite nere nu. Han tycker det är riktigt, ordentligt trist att ligga på sjukan. Han hatar det innerligt!!! Det gör oss som föräldrar helt förtvivlade... Men vi fattar ju att det är sjukt jobbigt, Joakim har legat på sjukan i över fyra månader nu. Vem som helst skulle bli deppad av det...

När Joakim får besök så blir han oftast jätteglad! Ibland när har han sämre dagar blir han inte riktigt lika glad men varje besök höjer livskvaliteten för honom. Och det är viktigt! J-vligt viktigt!!!

Dagens framsteg:

När Joakim har varit hemma har pojken gjort enorma framsteg.

När han ska upp ur sängen så hjälper han till så otroligt mycket själv. Krigaren vill visa vad han klarar. Ju mer han klarar ju större chans har han ju att få vara kvar hemma... Det har han ju räknat ut!

Han kan engelska. Jag frågade honom om han kunde engelska och då ruskade han på huvudet. Då sa jag några fraser på engelska och frågade om han förstod det. Då nickade han.

Då skrev jag "in your dreams" på tangentbordet och frågade om han visste vad jag skrev. Då skrev han "i dina drömmar"...

Krigaren behöver hjälp nu!!! Krigaren är lite nere nu!!! Hjälp krigaren!!!

Joakim vill hem!

Vi vill att Joakim ska vara hemma!

Motsägelsefullt nog så måste vi numer kämpa för att han ska vara kvar på sjukhuset. Det är ändå där han får relevant, för honom anpassad och för hans tillfrisknande rätt träning.

En solskenshistoria:

Igår åkte Joakim tillbaka till sjukan. En av hans bästa kompisar, Tilda, åkte med i taxin och jag och Mia åkte bakom i Audin (jag är ju lite stolt över Audin...).

Mitt på vägen så stannade taxin. Jag och Mia undrade vad som hänt i taxibussen... Är det något allvarligt...? Har någon blivit dålig och behöva kräkas...?

Nä, det var taxichauffören som tyckte att Tilda satt för långt ifrån Joakim. Han stannade taxin där det fanns en liten parkeringsficka för taxin och satte på varningsblinkers.

Jag och Mia stannade bakom och undrade vad som hänt, har rullstolens bälten släppt? Har Tilda problem med att sätta på sig bältet? Är någon av ungdomarna kräksjuka?

När chaffisen var klar med sitt jobb i taxin så tutade han och vinkade genom fönstret att nu är det bara att åka igen...

Våra funderingar fanns ju kvar, vad var det som hänt i taxin...?

Tilda skickade ett sms. Där stod det att läsa att taxi chauffören tyckte att Joakim och Tilda satt för långt ifrån varandra...

Han stannade. Han flyttade. Han fixade.
Taxichauffören flyttade Tildas stol närmare Joakim så de kunde sitta och hålla varandras hand hela vägen utan att Tilda skulle behöva få kramp i armen...

En gudabenådad taxichaufför.

Det kommer mera...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

I morgon kommer Joakim äntligen hem igen!!! Från och med nu så kommer Joakim vara hemma minst fredag kväll till söndag kväll! Fatta hur skönt det är!!!

Dagens framsteg:
Joakim har fått motivation att träna. Han hade kämpat hårt idag på träningen idag. 
Joakims fantastiska sjukgymnast och arbetsterapeut har försökt efterlikna "auditräning" i träningslokalen... De gör allt för att hans träning ska vara så relevant som möjligt.

Kort och koncist inlägg idag...

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Två intressanta frågor igen.

Den första, äter Joakim?

Den andra, hur laddar vi våra batterier?

Fråga ett:

Joakim äter mat. Om det är jag som lagat den... Han äter inte sjukhusmat. Joakim är superkräsen... Jag gör matlådor åt honom som jag fryser in och sen tar vi med lådorna som personalen sedan värmer åt honom. Det är stort av personalen att hjälpa Joakim med detta!!!

Men han dricker inte så mycket. Det är ett problem just nu. Vi har bett personalen att de ska kalla på tandhygienisten så hon kanske kan ha någon idé om vad som kan vara fel. Joakim nickar ibland och skakar på huvudet ibland om vi frågar om det ilar i tänderna. Samma svar får vi om vi frågar om det gör ont i halsen. Han har inte velat skriva om det på sitt tangentbord. Det är alltså höljt i dunkel varför han har svårt att svälja vätska.

Fråga två:

Hur vi gör för att ladda våra batterier?

I början tror jag att vi gick på adrenalin och ren överlevnadsinstinkt...

Jag och Mia har varit varandras stöd hela tiden. Vi har inte alltid haft samma åsikter och vi har inte alltid haft samma behov av information, jag ville veta allt medan Mia ville vänta med att till exempel titta på bilder från olycksplatsen. Vi har varit noga med att vi måste vara mycket noggranna med att lyssna av varandra så ingen av oss trampar den andra på tårna eller på något annat sätt kör över varandra.

Vi har hela tiden varit noga med att sköta det som var viktigt fast man egentligen inte orkade. Det var som medicin och medicin smakar nästan aldrig bra...

Vi har varit tvungna att kämpa oss igenom självklara saker som att äta, sköta hygienen, sova... Sådana självklara saker var jättejobbiga i början men superviktiga!

Vi har båda varit lyhörda för hur vi mår. Ibland orkar vi vara hos Joakim fyra, fem timmar och ibland orkar vi inte mer än två, tre timmar. Ibland har vi varit tvungna att säga ifrån till varandra för nu är det för mycket, jag kanske ville vara kvar längre än jag egentligen orkade eller tvärtom.

Man måste vara noga med att lyssna av sig själv och se hur ens partner reagerar och mår.

Joakim kommer att behöva vårt stöd allt mer framöver och då måste vi ha energi kvar till det. Vi måste se till att ha massor av reserver för att stötta honom nu för det är nu han verkligen behöver oss!

Håll tummarna att vi disponerat våra krafter på rätt sätt så vi orkar även framöver...

Bloggen är viktig för mig, den är en ventil som jag använder för att få ur mig min ilska, ledsenhet, glädje över framgångar och så vidare. Bloggen är min ventil.

Mia skriver dagbok som är mer detaljerad som vi inte vill publicera för Joakims skull. Att skriva av oss är en bra ventil för oss!

Sen tycker jag att det är skönt att vara ensam med mina tankar och Mia har behov av att prata med sina kompisar. Då går hon över till någon vän eller går ut och går med någon vän och då får jag min "egentid" till eftertanke.

Dagens framsteg:

Idag har Joakim åkt säkert i Audi igen! Han njöt!!!

Jag fick öva ett par gånger på förflyttning från "Rulle" till Audi och tillbaka. Det gick jättebra. Joakim är en riktig klippa. Han hjälper till så mycket själv!!!

När vi åkte iväg log han, Joakim var så lycklig!!! Det är så otroligt skönt att se krigaren lycklig igen!!! Tänk själva hur fri han kände sig när han inte behövde vara kvar på sjukhusområdet i en rullstol. Han HATAR sin rullstol.

Jag frågade var han tyckte vi skulle åka och då ryckte han på axlarna. Jag fick bestämma.

Vi åkte runt lite men sen åkte vi till "donken" (Mc Donalds). Han visste exakt vad han ville ha, Lilla menyn, plusmeny med en extra hamburgare...

Återigen såg jag en lycklig son!!! Det värmer i hjärtat!!!

När vi ätit klart så frågade igen om han ville åka någonstans. Då ville han ha sitt tangentbord. "åka hem" skrev han... Då började jag gråta... inte så att han såg det men det var som knivar in i hjärtat...

Jag vill ju att han ska vara hemma men det är på sjukhuset han får den hjälp han behöver för att kunna bli friskare. Det är så mycket delade känslor.

Ska vi ta hem honom och träna honom hemma?

Kan vi träna honom hemma? (Svaret är NEJ!)

Jag vill ju ha hem Joakim så fort som möjligt men vi kan inte ge honom vården han behöver hemma så vi har ett extremt stort arbete framför oss med att "peppa" upp honom att vara kvar på sjukhuset så länge som möjligt.

Jag vill ha hem Joakim!!! Men han behöver vara kvar på sjukhuset för att få den bästa vården... Så förbannat splittrad man blir...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Mitt problem är att när jag väl börjar skriva så rinner det bara på... Inläggen kanske blir för långa...

Idag har det gått 4 månader sen olyckan... FYRA MÅNADER!!!

För oss är tiden konstig... I nuet står tiden stilla... I backspegeln har tiden bara försvunnit... Det här har varit mina längsta och kortast fyra månader på 46 år...

Först och främst vill jag att CrimsonAnna ska veta att jag håller alla tummar jag har för att det ska ordna sig för din mormor. Du ska veta, Anna, att jag är otroligt glad över ditt stöd och då vill jag ge dig det stöd du behöver! Hoppas att allt går bra!

Sanna ställde ett par intressanta frågor i kommentarerna som jag tror många av er funderar över.

Hon frågade om vi berättat för Joakim om olyckan och vad som gör att han inte har något tal.

Börjar med frågan om vi berättat för Joakim om olyckan.

I början, när han var medvetslös, berättade vi för honom att det var en trafikolycka som är skälet till att han ligger på sjukhuset. Naturligtvis var det inget som fastnade i hans medvetande men vi ville ändå berätta för honom.

Nu när han blivit så otroligt medveten har vi haft stora våndor över hur vi skulle framföra beskedet om vad som hänt. Vi har talat med sjuksköterskan, läkaren och psykologen. Tillsammans har vi kommit fram till att vi ska framföra budskapet till Joakim så han får veta varför han är på sjukhuset. Men det måste ske i små doser.

Det har alltså inte varit ett helt självklart beslut.

Igår berättade vi för första gången om varför han är på sjukhuset där vi med säkerhet vet att han åtminstone när vi framförde budskapet tog in vad vi sa och vi kunde se hans reaktioner. Först frågade vi om han visste varför han låg på sjukhus och då ruskade han på huvudet. Sen frågade vi om han ville veta varför och då nickade han så då berättade vi lite om olyckan. Inte så mycket men att han varit med om en olycka och vilka som var med i bilen och kort om hur det gått för dem.

På det stora hela tyckte vi att han tog in informationen och på något sätt värderade den och att han inte blev ledsen av att få veta vad som hänt.

Idag frågade jag om han visste varför han låg på sjukhus och då ruskade han på huvudet. Han mindes inte att vi pratat om det igår. Det är normalt att närminnet blir tilltufsat efter de skador han fått.

Joakim ville veta idag också så jag berättade för honom igen men jag gav honom betydligt mindre information idag så får vi se om han är förmögen att komma ihåg vad jag sagt i morgon. Dagens reaktion var lika som igår.

Joakim hade döpt sin bil. När jag frågade honom om han mindes det så ruskade han på huvudet. Då tog jag hans tangentbord och skrev namnet och då garvade han... Ett jättestort leende!!!

Bilen hette Torsten... Humorn är definitivt kvar!!! Man kan väl inte döpa en bil till Torsten...? Jo, Joakim kan det...

Nu kommer vi till det som är mer komplicerat... Kommer Joakim att få talet tillbaka?

Svårt för oss att hantera den här frågan... Det är nog det jag helst av allt i hela världen vill!!!

Men, så här är det, Joakims hjärna har fått en ordentlig smäll. Han har fått blödningar på massa ställen på hjärnan.

Det som är positivt nu är att varje enskild blödning är så pass liten att den förmodligen inte kan slå ut hela talcentrat. Dock är det tydligen bara toppen på isberget som syns på röntgenbilderna.

Det kan alltså vara så att det är talcentrat fått en rejäl smäll och då räcker det för att talet inte kommer tillbaka...

Vi tror och hoppas att han kommer att få talet tillbaka! Det är jättemycket som talar för att han kommer att kunna prata. Joakim kan läsa och han kan skriva. Han kommer ihåg svåra saker som till exempel lösenord till datorn.

Joakim gör gigantiska framsteg nu! Därför känner jag att hans tal inte alls är långt borta men jag har varit "överpositiv" förut...

En optimist och en pessimist har rätt ungefär lika många gånger, vem tror ni mår bäst under resan...? Det borde väl vara optimisten?

Om inte Joakim får sitt tal tillbaka så har finns det hjälpmedel som gör att han kan kommunicera ändå. Det tar bara lite längre tid.

Hjärnan väljer ut det som är viktigaste att lära sig först och talet är inte det viktiga.

Tänk er barn, många barn lär sig gå innan de kan säga "mamma"...

Som ni ser finns det inga svar på frågorna... Och det är frågor vi funderar över varje sekund...

Ska han sitta i rullstol hela livet? Kommer talet tillbaka?

Det är det här som varit värst av allt... Att vi vet ingenting... Att vi vår tillvaro är så oviss... Att vår Joakims väg tillbaka kommer att bli krokig och mycket lång... Den ovissa tillvaron kan totalt bryta ner en...

Till läsarna av bloggen:

Tveka inte att fråga om ni har några funderingar eller om jag uttryckt mig oklart. Det är bra för då undanröjer man eventuella missförstånd.

Dagens framsteg

Alldeles oavsett vad en del tycker så har vi "Audi-tränat" idag... Joakim har övat att komma över från rullstolen ("Rulle") till bilen.

Joakim är helt klockren! Det gick hur bra som helst! I morgon är det min tur att prova. Det är stora påfrestningar för honom med förflyttningar så arbetsterapeuten visade Joakim hur han ska göra sen får vi öva mer i morgon.

När vi var ute vid bilen så frågade arbetsterapeuten vad han skulle äta när vi var färdiga med övningen. Gissa vad han skrev? Han tog sitt tangentbord och skrev "donken" (Mc Donalds...). Då frågade Mia om jag skulle åka till "Donken" och köpa med mig. Joakim ruskade på huvudet. Han ville att vi skulle åka till Mc Donalds tillsammans nu när han kunde komma in i bilen...

Jag lovade honom att vi åker till "Donken" i morgon när jag också övat på förflyttningen. Det dög åt honom.

På det stora hela kommunicerar han mer. På gott och ont... För mig gör det så j-vla ont när jag frågar honom vad det är när jag ser att han blir arg och får se "allt suger" i displayen på hans kommunikator... Men det är ett mycket stort friskhetstecken. Att Joakim tycker det är skit att vara på sjukhus är ju helt sunt!!! Tidigare har han inte brytt sig så mycket.

Idag har Joakim tydligt visat att han hatar att sitta i "rulle". Jag frågade vad som är värst och då pekade han på sig själv och slog hårt med handen på "rulles" armstöd. Han HATAR sin situation som rullstolsbunden. Som det är nu så är det bra! Då finns det en stark motor för honom att kämpa med träningen så han slipper sitta där! Han är den största krigare jag vet så han kommer att träna sig ur "rulle"!!!

En liten vädjan till Joakims vänner:

Det är nu han behöver er! Jag är övertygad om att han skulle bli glad över besök på kvällarna. Hans besökstider är mellan 11.00 och 20.00. Jag och Mia brukar vara hos honom fram till ungefär kl 17.00 varje dag. Efter 17.00 skulle vi vara glada om ni kunde komma och hälsa på. Hör gärna av er till oss innan så vi vet. [email protected]

HJÄLP OSS ATT PEPPA UPP KRIGAREN!!!! Nu behöver han oss alla!!!

En vädjan till är att ni undviker att prata om olyckan.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Tjosan... Blev faktiskt förvånad över de starka kommentarerna jag har fått den här gången.

Min mening var absolut inte att kritisera taxi om någon nu trodde det. Det är den enda kommentar jag fäller i den frågan förutom det jag skrev i mina egna kommentarer.

Beträffande kommentaren att det är fler som drabbats av trafikolyckor och andra eländiga saker så vill jag bara säga att under Joakims resa tillbaka till ett normalt liv så har vi träffat otaliga hjältar. Det gäller både de som drabbats och deras anhöriga! Jag håller helt och fullt med dig om att det finns massor med hjältar och krigare därute! Vi har ju träffat otroligt många!

Nog om detta.

Joakim var hemma på permis i helgen och den var helt suverän! Han har njutit så otroligt mycket av att vara hemma.

Dagens framsteg:

Och, det är många som frågat, det var Joakim själv som var ute på MSN i helgen. Han var ute en kort stund och pratade med någon men sen blev det något fel på datorn så det startade om. Då orkade inte Joakim mer.

Men han loggade in på datorn själv (han kom ihåg sitt lösenord), han gjorde i ordning en spellista med musik han ville lyssna på sen loggade han in på MSN.

Bland annat var det en som frågade om han tyckte det var skönt att vara hemma och Joakim svarade (helt själv!!!) "aa som fan !"

Idag har vi varit på sjukhuset och kollat på lite hjälpmedel åt Joakim så han kan få hjälp med att kommunicera.

De hade några alternativ;

En maskin som var ganska stor och klumpig. När han skrev ett ord så kunde maskinen säga ordet. Jag såg på grabben vad han tyckte om den... "Hej" skrev vi och maskinen sa "haej" eller något liknande och Joakim log och ruskade på huvudet...

En maskin var bara ett tangentbord med en display där han kan skriva sina ord och sen visa oss vad han skrivit. En smidig maskin!

En maskin var en helt vanlig bärbar dator.

Gissa vad han valde..?

Den bärbara datorn naturligtvis. Det är ju ett sundhetstecken om något!

Det är ca 2-3 veckors leveranstid på den bärbara datorn så han fick med sig den smidiga maskinen.

När vi kom upp till Joakims avdelning så sa jag åt honom att det här var ju perfekt.

"Nu kan ju du skriva svar på mina frågor och så kan du berätta vad som är fel eller vad det är du vill" sa jag åt honom.

Då pekade han på tangentbordet. Mia gav honom det och då skrev han "Aldrig"...

Efter det kom ett garv från honom. Ett mycket brett leende!!! Han har humor!

En sak som fortfarande gör så ont i hjärta, själ, hela mig... När vi skulle åka hem så pekade han och ville ha maskinen. Då skrev han "vill aka me"...

Fatta hur ont det gör att lämna honom då...?

Nog för idag, tår!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Tror ni att jag slöat till...? Nä... Snarare tvärtom, vi har haft gigantiskt mycket att göra denna vecka så därför har det blivit några bloggfria dagar denna vecka.

Vi har vårstädat hemma (vårstädning, hur kul är det på en skala?) och om ni tror att jag slapp undan så trodde ni fel... Fast jag håller på er som trodde att jag skulle slippa undan... Ni är mina hjältar!

Fast (använde ordet igen, hmmm) ni som håller på mig i den här frågan är nog inte så många... Någon kanske...?

Jobb, vårstädning och matlådor till Joakim tar sin lilla tid.

Dagens framsteg:

Nu börjar det hända saker!

Som jag skrev ovan så är ni (ni eventuella få...) som håller på mig mina hjältar. I själva verket är det ju Joakim som är den största hjälte jag vet!

Han skämtar, visar nya tecken nästan varje dag, han är ledsen och nedstämd ibland (vem är inte det?), han är glad och framåt/uppåt de flesta dagar (vem är egentligen det?).

Tänk på att Joakim ligger på sjukhus och har gjort det flera månader och ändå är det oftast "tummen upp" när jag frågar hur han mår när vi kommer och hälsar på. Försök att förstå hur stort det är!!!

Varenda dag kommer det nya tecken som vi måste lära oss att tyda. Det är ju så otroligt skönt!!!

Jag älskar verkligen Joakim fast (hmmm samma ord igen...) det vet ni ju redan.

Varje dag kommer det nya tecken!

Joakim har även börjat ta egna initiativ till kommunikation! Det har han inte gjort förut.

På grund av andras och Joakims integritet kan jag inte gå in på exakt vad han ville men det var enormt att se!!!

Nu börjar ju grabben kommunicera utåt!!! Inte bara genom att svara utan han börjar vara aktiv själv i sin kommunikation!!! Det är gigantiskt för mig!!! (Nu blev det många utropstecken men det är för jag vill understryka hur viktigt det här är)

I morgon blir det nog ingen blogg heller... Fast (igen...) det beror på Joakim.

Vet ni? I morgon kommer Joakim hem på permis igen. Gissa en sak...

Han ska sova hemma för första gången sen olyckan!!! Nu rinner tårarna igen... Äntligen kan man få börja gråta lyckotårar...

Nästa vecka ska vi "Audi-träna". Vi ska försöka lära oss att flytta Joakim till bilen så vi får en annan frihet.

Skälet till att jag tycker det är viktigt är att jag vill att Joakim färdas så säkert som möjligt när han är ute i trafiken. Att sitta fastspänd i en rullstol i en taxi är ju totalt värdelöst om det skulle (gud förbjude!!!) ske en olycka. Om han åker i vår bil kan han knappast sitta säkrare.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Det blev inget bloggande igår. Det började ta slut på Joakims matlådor och han började få lite dåligt med urval så jag gjorde 15 nya matlådor åt honom igår. Det var en priofråga, blogga eller laga mat åt sonen...

Sex lådor med makaroner och hemgjorda köttbullar

Sex lådor med favvorätten, ris och korvstroganoff

Tre lådor med pannkakor (hade lite för få ägg...).

Sen tidigare har han lasagne, spagetti och köttfärssås i frysen på sjukhuset. Jag älskar att laga mat!

Nu har han sina goaste maträtter som fungerar att frysa och värma i micro utan att det blir alltför dåligt.

"Ris och stroganoff är ju goare än kräm och kräm är det goaste jag vet" som en kusin brukar säga...

Permissionen:

På långfredagen var Joakim hemma på permis. Det var ett medvetet val att välja långfredag för då skulle ju vi få ha vår älskade son hemma länge...

Joakim kom hem vid 12-tiden och åkte tillbaka till sjukhuset tjugo över fem. Drygt fem timmar hemma.

Det var helt fantastiskt! Helt overkligt! Men det måste nog vara de kortaste fem timmar och tjugo minuter jag haft i mitt liv...

När Joakim kom hem så ville han in på sitt rum och Mikaela kopplade in datorn och satte på musiken som han har på datorn. I ett ögonblick, när jag stod i köket och lagade mat och lyssnade på Joakims musik, kändes det som om inget hade hänt... Att allt var som det varit... Det var helt overkligt... När man vaknat upp ur den drömmen så gjorde det så ont... Allt HAR hänt... Joakim HAR allvarliga skador... Det gör så ont ibland...

Vi hade dukat upp långbord i vardagsrummet. Vid storhelger brukar vi vara hos oss och samla släkten för att umgås och för att äta.

Jag var jätteorolig för att Joakim skulle tycka det var för mycket intryck när han kom hem.

För när han väl kommer hem för att vila från sjukhusets stress och folk som springer omkring i korridorerna, både patienter och personal, så kommer han hem till ett hem som är fullt av folk som stimmar minst lika mycket som de gör på avdelningen på sjukhuset...

Krigaren tog det hur lugnt som helst! Han satt i sitt rum och verkligen njöt av tillvaron.

När han var trött så sa han till att han ville vila (kommer mer till det i Dagens Framsteg) så han fick lägga sig i sin nya säng. Som jag skrivit om tidigare har de ändrat sig så vi har fått låna en säng från Landstinget. Det enda vi var tvungna att fixa var en madrass så det har vi köpt.

Joakim låg i sin säng och kikade. Han kan se in i vardagsrummet så han var med oss även fast han vilade. Efter ett tag så frågade jag om han ville att vi skulle stänga dörrarna och då nickade han. Han ville vara ifred ett tag och sova. Det var så skönt att han insåg att det var vad han behövde för att orka med resten av dagen!

Han är ju en så stor krigare! Han kommer absolut att fixa det här!!!

Efter ett par timmars vilande så var Joakim också hungrig. Vi gav honom en stor portion med påskmat och han åt upp nästan allting!

Hela hans första permis utan personal från sjukhuset fungerade helt perfekt!

Joakim har fått en assistent som hjälper honom när han är på permis och jag är helt övertygad om att de kommer att bli ett klockrent radarpar!!! Det enda problem jag har med assistenten är att han har samma favoritlag i både hockey och fotboll som Joakim... Jag som trodde att jag skulle få lite hjälp med att omvända Joakim till Bajen och Brynäs... Hmmm... Men man får väl tåla det för Joakims skull... Fast...? Borde det inte vara bättre om Joakim och jag håller på samma lag...? Nä, för både jag och Joakim tycker att det är roligt att retas med varandra.

När vår krigare skulle tillbaka till sjukhuset så ruskade han på huvudet. Han ville absolut inte tillbaka! Förstå hur ont i hjärtat det gjorde... Det värkte, det bultade, det bara skrek "kidnappa pojken, låt han vara där han hör hemma...". Förnuftet tog över... Det är klart att han måste tillbaka till sjukhuset för de är ju proffs på att träna Joakim så han får tillbaka så många funktioner som möjligt, men det gör ont...

Det är det värsta med Joakims permissioner, det gör så ont när han ska tillbaka till sjukhuset. Att det återigen blir så påtagligt att Joakim har allvarliga skador. De få permissioner han varit hemma på så tänker man inte på hur svårt skadad han är.

Vi får några timmar frid på något sätt... Några timmar verklighetsflykt på något sätt... Några timmar där vi får rå om varandra utan att ha olyckan i bakhuvudet på något sätt...

Det är omöjligt att förklara hur det känns och vilken lycka det är när han är hemma men vilken smärta det är när han måste lämna oss för att åka tillbaka till sjukhuset...

Dagens framsteg:

Joakims kommunikation är MYCKET tydligare nu! Han pekar var han vill att man ska gå när vi är ute på promenad, han rycker på axlarna om han tycker det kvittar var vi går, han retas med personalen genom att svara fel och då ler han... han gör egna tecken med vänsterhanden (hans högra sida är fortfarande mycket svag) som vi måste tolka. Ett exempel var när Mia frågade: Vad har du ätit idag? Har du druckit någon Cola? Är det bra personal ikväll? Har du sovit något under dagen? Har du haft några besök idag?

Joakim nickade eller ruskade på huvudet tålmodigt på alla frågor men så lyfte han vänsterhanden och liksom högg med handen tre gånger i luften och Mia såg frågande på mig "vad menar han...?"

Gissa en gång sa jag... Då ställde jag också en fråga till Joakim och den besvarade han tydligt... "Tjatar morsan?" Morsor...

Joakim tyckte att det var nog med frågor nu...

För oss är det så stort att Joakim är så mycket tydligare i sin återkoppling till oss. Ibland känns det som om vi sitter och pratar med varandra fast det bara är jag som har tal. Det är så obeskrivligt skönt!!!

När jag och Joakim sitter och pratar kan jag bli så enastående lycklig så tårarna rinner...

Jag har en riktigt trevlig kund (en av många otroligt trevliga kunder, jag har fått blommor, sms, telefonsamtal, mejl från kunder som brytt sig...) som jag aldrig träffat men vi talas ofta vid per telefon. Idag ringde han och tyckte jag skulle berätta en fräckis för Joakim. Det var en ganska lång historia och jag är väl inte världens bästa historieberättare men jag drog fräckisen för grabben. Eftersom historian var ganska lång och poängen baserades på en händelse som var tidigt i historien trodde jag inte att han skulle förstå poängen. Jag såg det som en test hur han kan härleda saker. När jag väl kom till historiens höjdpunkt så log han stort. Han förstod historien fast det var jag som berättade den och fast den var lång!!!

Fattar ni hur mycket jag längtar efter grabben? Jag saknar honom så mycket att det gör ont...

Helt plötsligt, totalt helt utan förvarning... Då kommer tårarna... Smärtan är obeskrivlig...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

Till att börja med vill jag be er att inte skicka sms till Joakim på nätterna. Hans telefoner är alltid på och då finns risk att ni stör hans nattsömn. Snälla... Låt Joakim vara ifred på nätterna!

Som ni kommer att förstå när ni läst igenom dagens blogg så kan Joakim också läsa sms från sitt gamla nummer.

Joakims födelsedag... 19 år! Idag har han varit den stora grabben som gjort oss stolta med sina framsteg och den ork han visat!!!

Jag är så livrädd att göra fel... Men jag försöker att lita på mig själv och hur jag uppfattar honom och då kanske det blir rätt... I alla fall ibland...

Personalen, i princip hela styrkan, kom in till Joakim och sjöng för honom i morse. De är helt fantastiska!

Idag är det extra roligt att blogga fast jag är extra trött. Ni förstår när ni läst igenom vad jag skrivit!

Dagens framsteg: (idag blir det många igen...)

Han kan klockan! Jag frågade vad klockan var och då visade han tre fingrar när klockan var 3.

Vid frukost frågade personalen om han var hungrig och då nickade han. Då frågade de om han ville ha sin nya eller gamla rullstol för att komma till matsalen för att äta frukost och då pekade han på bordet han har bredvid sängen... Han ville ha frukost på sängen...

Visst är han go...?

Han har pekat vad han vill förut. Till exempel har jag frågat åt vilket håll han vill gå så har han pekat, om det inte var viktigt för honom så har han lagt handflatan uppåt för att visa att det kvittar...

Han är ju helt klockren!

Hoppas att inte personalen läser detta...

Men i lördags var vi ute på promenad och vi njöt i solen. Vi parkerade utanför i solskenet och vi verkligen njöt av tillvaron och jag tände en cigarett (kanske inte det smartaste men jag och Mia har bestämt oss för att vara som vanliga, utan undantag!).

Joakim visade något tecken med fingrarna för mig och jag fattade först inte vad han menade men jag frågade om det var en snus han behövde och då log han och nickade...

Då frågade jag Joakim om han inte borde sluta med skiten nu när det gått så lång tid sen senaste snusen men då ruskade han på huvudet...

Vi gav honom en snus.

Alltså fatta hur mycket han njöt!!! Det var han värd!!! Han tog snusen och la in den under läppen som om han inte gjort något annat... Den satt som en smäck!

Som den krigare han är!!!

Om han kämpat sig igenom detta, Joakim har lurat döden flera gånger om!!!

Han har verkligen visat vilket jävla (förlåt kraftordet) stål han har för att överleva...

Om han vill ha en snus under vår övervakning, ska han inte få det då?

När det var dags för Joakim att gå upp till avdelningen så sa jag åt grabben att nu är det dags att spotta ur prillan. Då ruskade han på huvudet och log... Sen spottade han ur snusen... Han har humorn kvar!

Idag fick han en ny prilla! Joakim njöt exakt lika mycket idag!!! En födelsedagsprilla!!! Det är krigaren värd!!!

Har man lurat döden så många gånger som han så är en snus inga problem.

En sköterskeelev (som han tycker är snygg...) kom fram till oss när vi satt i matsalen och frågade vad han fått för presenter. Eftersom han inte har något tal så var ju frågan omöjlig att svara på. Det går ju inte att nicka eller ruska på huvudet på en sådan fråga...

Det är jättesvårt att ställa konkreta "Ja-" eller "Nejfrågor"

Vet ni...? Han pekade på sin tröja och på sina byxor. Då frågade hon om han fått det i present. Joakim ruskade på huvudet och pekade på Mia... Han ville att Mia skulle berätta att han fått ett par byxor och en tröja av oss.

Han fick en mobiltelefon av många av hans vänner som lagt ihop, en Ericsson W890i.

Det är ju otroligt!

KusinSebbe!!! Du är en klippa!!!

Björnen!!! Du är också en klippa!!!

Jag vet att ni dragit ett extremt stort lass för att få ihop allt!!!

TACK!

Att Joakim fått en ny telefon beror på att då kan de flesta vänner skicka sms till honom.

Att han kan läsa råder inget tvivel om!

Den telefon han har haft på sjukhuset är bunden till Telia men de allra flesta av hans kompisar har Comviq. De vill ju kunna skicka sms till honom gratis...

När morfar kom så frågade morfar om Joakim skulle bjuda på fika. Då ruskade han på huvudet. "Va?" sa morfar. "Får jag inget fika när jag kommer och uppvaktar dig när du fyller år?" Då pekade Joakim på Mia... Det är morsan som fixar fikat, ingen annan!

Är han inte klockren?

Joakim har en kompis i Jönköping som är son till en av mina bästa kompisar. Vi, hela familjen, träffades i Bulgarien för massa år sen (2002) och sen har vi hållit kontakt.

För att göra en MYCKET lång historia kort så har Joakim och (som vi säger...) Limpan (och som hans kompisar säger) Linkan säkert gjort saker tillsammans som vi som föräldrar kanske knappast skulle vara stolta över men jag är säker på att de har haft ruskigt kul tillsammans!

Limpan (det känns bäst för mig...) kör långtradare. Idag ringde han mig och sa att han hade en present till Joakim.

"Okej" tänkte jag.

Limpan sa att presenten är i Västerås... "Okej..." tänkte jag...

Linus kör lastbil och han har bett en kollega som hade en körning till Västerås att ta med sig Joakims present. Tobbe, Linus jobbarkompis, körde presenten hela vägen till Västerås och vi hämtade upp den på Tobbes avlastningsställe.

Det var en GIGANTISKT stor AIK-flagga! GIGANTISK!!! Typ 2 meter gånger 4 meter...

Hur tror ni det känns i ett Hammarbyhjärta?

Tänk att han får presenter ända från Småland...

Vi är så många som älskar Joakim!!!

Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

I morgon fyller vår älskade son, Joakim, 19 år!

Grabben håller ju på att bli vuxen...

Vi har bokat in ett rum på avdelningen där vi kan fira honom utan att Joakim blir störd av andra patienter.
Det är ju han som fyller år!!!

Jag oroar mig lite över att dagen kan bli lite för mycket för honom men jag lovar er som läser bloggen att jag kommer att vara mycket noggrann att titta på hur han reagerar så han hela tiden mår bra! 
Det är ju han som fyller år!!!

Nu har vi bara låtit delar av släkten få veta vilken tid han kommer hem och vi hoppas, som förra gången, att ni tar hand om krigarens bästa!!!

Joakim är världens bästa krigare!!!

Jag älskar min grabb!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Joakim har haft ännu en trött dag... Äntligen... När Joakim har sina trötta dagar så kommer det alltid framsteg efteråt som är anmärkningsvärda.

8 april blir grabben 19 år! Min son håller ju på att bli vuxen... Det är lite svårt att förstå det. Snart blir jag morfar och vårt yngsta barn fyller 19... Hmmm....

Snart är det bara att inse att jag börjar bli gammal...

Vi har bokat in ett speciellt rum de har på avdelningen så vi kan fira Joakims födelsedag med nära och kära ifred utan att han blir störd av andra.

Dagens framsteg:

Jag har jobbat lite för många timmar idag så jag har inte haft tid att vara hos Joakim så mycket som jag skulle vilja idag...

Han har, som jag skrivit, haft en trött dag idag så det har inte hänt så himla mycket.

Men han låg i sängen och såg lite besvärad ut så jag frågade vad han ville.

Joakim har fått en lapp med några väl valda ord på och jag gav honom lappen och frågade vad han ville. Då pekade han på "Hungrig". Han var alltså hungrig!

Sen visade jag honom skylten igen och frågade om han ville sitta i sin "gamla" rullstol eller i den "nya" rullstolen när han skulle upp och äta.

Joakim fick en ny rullstol häromdagen som är lite lättare att manövrera men som han sitter lite obekvämare i.

Då pekade han på "Hungrig" och "Vila"... "Vila" betyder säng för honom... Fattar ni, Joakim är på väg tillbaka helt och hållet... Helst vill han ligga och äta den slöa pojken...

Men vi tolkade det som om han ville ha det bekvämt vid måltiden idag så vi valde den "gamla" stolen.

Vi gick ut i dagrummet och Joakim fick tre måltider att välja mellan och jag trodde det skulle bli lite för svårt för honom.

Det var Makaroner och köttbullar, Spagetti och köttfärssås och Ris och korvstroganoff. Han valde direkt Ris och stroganoff. Det gillar han nu och det älskade han innan olyckan.

Att han var så klar och så snabb när han bestämde sig betyder att han kan ta beslut även om det finns många alternativ. Vi har sett det tidigare vid några tillfällen men att kunna ta snabba beslut även om det finns många alternativ är MYCKET stort!!!

Nu längtar vi efter Joakims nästa permission. Tyvärr blev inte det på onsdag när han fyller år men vi får hem pojken till oss i påskhelgen under några timmar och vi är så glada, så glada!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

Idag har jag storgråtit av lycka!!! Storgråtit!!!

Idag har jag skrattat mig tårögd av hans sköna skämt!!!

Vi går direkt in på...

Dagens framsteg:

Mia har ju varit på en välbehövlig kryssning till Åland så jag har haft Joakim för mig själv idag... Vi har haft kul, riktigt kul!

Han har skämtat och varit på strålande humör. Det har helt enkelt varit en bra dag för Joakim idag. När man är ensam med Joakim så kommer man ofta närmare honom. Självklart är det inte för att Mia varit på kryssning som han haft en bra dag och vi haft så kul. Det beror på att ibland har han mycket bra dagar och sen får man, som jag skrev, mycket bättre kontakt med Joakim när man är ensam med honom.

Joakim har både snusat och rökt. Han har nog ett hyfsat stort nikotinbegär. När han kom till sjukhuset i Västerås så har han fått nikotinplåster och det har funkat ganska bra.

Det första han kommunicerade ut för några veckor sedan var att han var sugen på snus. Han pekade under läppen...

När han märkte att vi föräldrar inte kunde ge honom snus så frågade han sina kompisar om de kunde hjälpa honom när inte vi var med... Han är ju så smart!

Förra veckan frågade jag honom om han fortfarande var sugen på snus och då ruskade han på huvudet. Skönt tänkte jag! Då frågade jag om han skulle sluta snusa nu när det gått så lång tid och då nickade han...

Idag, när jag tog en snus hos honom så frågade han om han fick en snus... Sen log han brett... Då sa jag att du har ju sagt att du ska ju sluta snusa... Då log han ännu bredare och så ruskade han på huvudet... Jag höll på att garva ihjäl mig... Ni skulle sett hans min... Han är så underbar, vår älskade son!!! Så otroligt underbar!!!

Han har ett foto på honom och en av hans bästa kompisar. Han låg och, leende, tittade på kortet så jag frågade om han längtade efter Tilda. Då nickade han. Jag tänkte att nu chansar jag lite så jag frågade om han ville skicka sms till henne. Han nickade igen.

Min Ericsson K810 är han ovan vid så jag undrade verkligen hur det här skulle gå.

Jag har stavningshjälpen, T9, aktiverad på min telefon.

Vet ni vad han gjorde? Han tog telefonen och letade fram en Smiley-gubbe som var glad, skrev följande (exakt så här) "J så saknar dig så!"

Lyckotårarna bara strömmade ner från mina kinder...

Stavningsprogrammet, T9, skriver "räknar" när man försöker skriva "saknar"... Det ändrade han på!

När han skrivit "J så saknar dig så!" så tänkte jag att han kommit in fel i menyerna så jag raderade utropstecknet och frågade om han ville skriva något mer. Då tog han telefonen och tryckte på ettan och scrollade ner med joysticken tills han kom till utropstecknet igen och sen gav han mig telefonen.

Då frågade jag om jag skulle skicka det till Tilda. Då nickade han!

Eftersom sms:et kom från min telefon tänkte jag att jag skulle förklara för henne att det inte var jag som saknade henne så mycket utan det var Joakim som skrivit. Så jag skrev några förklarande ord till henne och visade för Joakim samtidigt som jag berättade för honom hur illa det skulle kunna se ut om jag skickade ett sådant meddelande till en tjej som fortfarande går i skolan... Då log han brett och ruskade på huvudet... Han ju så rolig!!!

Tilda svarade "Åh vad glad jag blir!!! J Jag saknar dig också Jocke <3"

Då läste Joakim svaret och log och såg så underfundig ut... Jag frågade om han ville svara och fick en nick till svar.

Han tog telefonen och letade reda på var man skickar sms, skrev "Äh" och flinade... Sen letade han på Tildas nummer och skickade själv!!!

Jag älskar vår underbara son!!!

Mikaela har haft prov idag också. Jag pratade med henne i morse och hon var så orolig att hon inte skulle klara provet. Vet ni? Hon fick godkänt på det provet också!!! Tre prov på en vecka... Inga problem för en sådan ung, klok gravid kvinna...

Jag älskar vår underbara dotter!!!

Jag är lyckligt lottad och en stolt pappa till två underbara barn och snart är jag stolt morfar!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj