jorgenomjoakim

Innan Joakim skadades i olyckan prenumererade (ett nästan helt omöjligt ord att stava till...) vi på Trisslotter. Det slutade vi med direkt. Skälet var att all tur skulle rikta sig till Joakim. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag vann pengar på en trisslott och Joakim skulle få bestående men efter olyckan.

Jag vill helt enkelt inte förbruka tur på något annat än Joakim... Löjligt...? Vet inte men så tänker jag i alla fall. När Joakim är återställd ska jag återuppta min prenumeration (också nästan helt omöjligt ord att stava till...) på trisslotter men inte förrän då!   

Idag har Joakim haft en tonårslördag... Han har sovit jättemycket, precis som tonåringar gör när de är lediga. Han hade sovit nästan hela förmiddagen men han var vaken när vi kom så han fick komma upp i sin rullstol och följa med oss till dagrummet men då somnade han direkt i stolen... Han gillar faktiskt att sitt i sin rullstol och sova.

Han sov ungefär en timme. Han hade en t-shirt på sig och vi såg att han började frysa så vi lade över honom en dragkedjetröja han fick av oss i julklapp. Han verkar gilla den i alla fall...

Dagens framsteg:

När Joakim vaknade så märkte han att vi lagt över honom en tröja och han drog och krånglade med tröjan så vi undrade vad han höll på med. Efter en liten stund stoppade han in vänsterarmen i ärmen för han ville helt enkelt ha tröjan på sig "på riktigt". Det som gör det här särskilt märkvärdigt var att han stoppade in armen i rätt ärm! Han vände och vred tröjan och såg till att det var rätt arm i rätt ärm!!!

Idag har han också fått en liten "kallsup"... För när vi hjälpt honom att få på tröjan så gjorde vi vår dagliga tur ner till kiosken för att köpa Coca Cola.

Moster Åsa och Hasse var med på promenaden och Joakim försökte tigga en snus av Hasse. Det är synd om honom för han vill verkligen ha snus! Även om han har nikotinplåster så är det snus han behöver. Eftersom han inte äter mat så är vi rädda att snus kommer att skada magen och då vågar vi helt enkelt inte ge honom den prilla han verkligen behöver.

Coca Cola får vi alla fall ge honom. Idag provade vi hur han skulle fixa det om han fick en pipmugg och dricka själv.

Det klarar han ju aldrig trodde vi men eftersom han förvånat oss tidigare så tänkte vi att han skulle få prova. Han tittade på pipmuggen som jag ställde på bordet som är monterat på rullstolen och funderade lite. När jag berättade för honom att det är Cola i muggen så tog han den efter ett litet tag. Han vände och vred på muggen och tog den till munnen och drack ur pipen!!! Det är faktiskt stort att han förstår så otroligt mycket!

Tyvärr var det lite för stort hål i pipen så det kom lite för mycket på en gång så han satte i halsen och fick en "kallsup" med Coca Cola... Hans grimaser... Joakim tyckte verkligen att det var riktigt vidrigt att få "kallsup" med kolsyrad dryck. Det gör ju ont att få dricka i fel strupe. Jag blev rädd!

Men det avskräckte inte honom (men mig...) för han tog muggen igen och drack lite mer Cola. Jag kan berätta att då var jag mycket mer beredd på hur mycket han tog så jag vaktade Joakim mycket noga när han drack andra gången men då var han så otroligt försiktig och visste att det skulle komma fort ur pipen och då gick det hur bra som helst! Inga problem alls!!!

Är han krigare eller är han krigare...?

I morgon ska vi prova om han kan dricka ur sugrör i stället. Håll tummarna!

Vet ni? Idag har Mikaela gått precis halva graviditeten! Barnet är nu 25 cm. Hon börjar se ut som en riktig mamma nu!
Jag älskar dig, Mikaela!!!
Eftersom de flyttar kan inte Mikaela skriva i sin blogg förrän på måndag.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Vet ni vad? Det här behöver man nog inte vara raketforskare för att räkna ut... Jag, Mia och vår gravida dotter älskar vår Joakim!!!

Det blir en kort blogg idag för det har varit en lång dag. Vi har haft fullt upp sen tidigt i morse med hårklippning, läkarbesök och massor med annat innan vårt dagliga besök hos vår hjälte.

Hann inte ens dricka en kopp kaffe som min vackra hustru som vanligt bryggt. Jag sover lite längre än Mia varje morgon så hon brukar väcka mig med att säga: "Älskling, kaffet är klart".
Är man lite bortskämd...?

Dagens framsteg:

Vi tog en tur med rullstolen ner till kafeterian idag också för att inhandla en Coca Cola.

Vill förtydliga ett tidigare inlägg, första gången vi var till kiosken så var vi där och köpte en Loka och Joakim gillar inte Loka. Lokan var till mig! Jag gillar Loka! Tyvärr har de inte Guttsta på sjukhuset...

Jag och Joakim gick in i kiosken och hämtade en burk Coca Cola och jag lade den på "bordsskivan" han har på rullstolen så den skulle rulla omkring. Då tog Joakim sitt ansvar och reste upp burken så det inte skulle skumma över när det väl var dags att öppna den.

När vi kom till kassan bad jag Joakim att ge burken till personalen i kassan och då gjorde han det. Han flyttade burken från sitt "bord" till kassadisken så personalen kunde scanna in burken! Idag hade personalen tålamod att vänta...

Vilken krigare han är!!!

Vår fina dotter Mikaela har fullt upp med en flytt (igen...). De flyttar och flyttar och flyttar... Det är inte ens någon idé att lära sig hennes adress för då är det dags för flytt igen. Hoppas att hon "hittar hem" någon gång.

Man behöver nog inte vara raketforskare för att räkna ut att... Jag, Mia och Joakim älskar vår gravida dotter Mikaela!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Måste citera två som kommenterat bloggen: A metalheart is very hard to tear apart!!!

Det stämmer på Joakim. På minst 90 % av alla fotografier vi har på honom så ser man bara pekfingret och lillfingret på handen, Rocktecknet! (Och keps...)

Jag säger bara det, 9 maj! Hammerfall och Sabaton på samma scen!!! Om inte Joakim kan följa med så känner jag det som min plikt som far att gå dit och se, lyssna och förmedla vidare till grabben! Jag och Joakim har varit på fler konserter tillsammans. Tidigare har vi bland annat sett Hammerfall och Edguy i Stockholm.
Joakims dröm var att åka ner till Sweden Rock i sommar. Hoppas att han kan göra det!

Återigen har pojken haft en ganska trött dag. När vi kom in till honom idag så kom en sköterska och log emot oss och sa till oss att titta in igenom en glasruta. Gissa vad vi såg, en mycket trött Joakim sitta i sin rullstol och sova inne på sjuksköterske-expeditionen ensam med en sköterska. Eftersom han var så trött så var det den lugnaste platsen på hela avdelningen där de kunde ha uppsikt över honom hela tiden. Dom är ju så goa!!! Joakim gillar att sova i sin rullstol.

En dag förut när han var uppe i rullstolen när inte vi var där så fick han vara med brudarna (de flesta i personalen på hans avdelning är kvinnliga) i deras fikarum. Han satt där bland alla tjejer och njöt av tillvaron. Tänk er själva, ensam kille i ett rum fullt av brudar... Det passar Joakim!!!

Dagens framsteg:

Eftersom Joakim haft en "trött" dag idag så har han inte varit vaken så mycket de timmar vi var hos honom. Gissa om man blir trött av att höra honom ligga i sängen snarkandes med lugna andetag. Själva får vi sitta i stolar som gör att man får träsmak efter tre minuter... Riktigt så illa är det inte (5 minuter...). Stolarna är obekväma! Om man ska beskriva stolen så är det som en köksstol med en lite mjukare dyna.

Jocke tränar hårt varje dag med sjukgymnastik och arbetsterapeut. Nu har vi sportlov i västmanland så han har vikarier som tränar honom denna vecka.

Han fick en "Ryssdocka" av arbetsterapeuten idag som han skulle plocka isär och ihop. Med lite hjälp lyckades han fixa det!

Visst är han duktig???

A metalheart is very hard to tear apart!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Redan när jag vaknade visste jag att det här skulle bli en bra dag! Jag mådde bra och var inte alls lika nedstämd som jag var igår. Jag var till och med på bra humör...

Jag hade rätt att det skulle bli en bra dag!

En uppmaning till alla er som följer bloggen och gillar hårdrock: Gå och titta på en Sabaton konsert nära dig!

De spelar i Göteborg 27 mars, Stockholm 29 mars och Örebro 9 maj. Alla spelningar är tillsammans med Hammerfall. Bättre kan det knappast bli!

Jag hoppas innerligt att Joakim har kommit så långt i sin rehabilitering så vi kan gå på spelningen de har 9 maj. Förmodligen en utopi men: Hoppet är det sista som lämnar människan!

Ni som semestrar kan kolla in nedanstående länk och se var Sabaton spelar nära er.

http://www.sabaton.net/tour.html

Både jag och Joakim är stora fans av Sabaton och idag hände det något stort. För en liten tid sedan skickade jag ett mejl till Sabaton och bad om deras stöd i Joakims kamp tillbaka.

En liten lapp med deras autografer och en krya-på-dig-hälsning tänkte jag skulle göra Joakim glad.

Då fick jag svar från Pär, bandets basist, att de ville anstränga sig lite mer än bara en liten lapp.

Tänk att en av bandets medlemmar gör sig tid att besvara mejl själv, att de vill anstränga sig lite mer än en liten lapp. Sabaton är ju ute och spelar hela tiden och ändå tar han sig tid!

Idag fick vi en jättefin affisch med en Krya-på-dig-hälsning och bandets autografer! Det är så stort!!!

Tack SABATON!!!

Man blir gripen, rörd, tagen av alla er som stöttar oss och Joakim! Det är svårt att beskriva hur mycket det betyder för oss och hur mycket det kommer att betyda för Joakim.

Tack ALLA er andra som stöttar oss!!!

Dagens framsteg:

Nu ni, nu börjar det hända lite saker... I alla fall jag uppfattar Dagens framsteg som en mycket stor framgång Joakim gjort.

Han har varit trött några dagar och då brukar jag och Mia säga att han håller på att ladda för nya stora steg framåt. Det börjar bli ett mönster att när han har sina trötta perioder så smälter han intryck och läker ihop eller kopplar ihop saker i hjärnan för att ta nya steg framåt i sin utveckling mot att gå på rock-konsert igen...

Coca Cola idag igen (borde bli sponsrad av Coca Cola, de har ju råd...)!

Vi tog med oss Joakim till kiosken på sjukhuset så han fick köpa sig en iskall Coca Cola. Han satt där i sin rullstol och kikade sig omkring. Det var mycket mer folk i rörelse idag än i söndags så han hade mer att ha uppsikt över. Jag trodde han skulle bli stressad över det.

Om det är mycket som händer runt omkring honom så kan han faktiskt få epilepsianfall. Så allvarligt är det!

Därför är det jätteviktigt för oss att ha koll på hur han reagerar hela tiden men han var hur cool som helst, det verkade som om han inte blev stressad över huvud taget.

Han har ett litet bord framför sig på rullstolen och jag lade Colan på bordet, då tog han flaskan och reste upp den. Sen satt han och höll i flaskan hela tiden tills vi kom till kassan så den inte skulle trilla omkull.

När vi kom till kassan bad jag Joakim ge flaskan till personalen så de kunde ta betalt för den och då såg jag att han lyfte upp flaskan men tjejen i kassan hade i riktigt tid att vänta så hon bara tog den ur Joakims hand och scannade in den. Joakim försökte i alla fall.

När vi kom upp till dagrummet så hällde jag upp lite Cola i ett glas och började ge honom en liten plastsked. Eftersom han tidigare oftast bara fått sånt som inte varit gott så är det lite svårt med första skeden men sen gapade han när jag kom med andra skeden.

Tredje skeden då använde han vänster hand och skulle ta av mig skeden men jag ryckte undan för jag ville ju inte att han skulle spilla ner sig. Tjena... Och vad skulle det göra? Om han spiller några droppar på tröjan så är det ju bara att sätta på honom en ren. Problemet var ju att när jag ryckte undan skeden så spillde ju jag ner honom. Men vi pratar droppar... En liten plastsked rymmer inte mycket.

Synd, tänkte jag efteråt, jag borde ju låtit Joakim prova själv... Så när jag gav honom fjärde skeden med Cola så fick han ta skeden ur min hand (jag hade fyllt upp skeden från glaset med Cola) och så förde han den till munnen, gapade stort, stoppade in skeden i munnen, stängde munnen, slickade av skeden och svalde! Han gjorde det själv!!! Han gjorde det själv!!!

Engångsgrej tänkte jag... Så jag provade igen, igen och igen... Fyra skedar tog han själv! Och vet ni? Han spillde närapå inte en droppe!!! När jag ryckte undan skeden spillde jag mer än han själv spillde på fyra skedar...

Engångsgrej? knappast! Gillar han Loka? Knappast!

Jag hade rätt att det skulle bli en bra dag!!!

Idag har Mikaela äntligen (säkert efter mycket tjat på hyresvärden om jag får tro...) fått nycklarna till deras nya lägenhet! De behöver en lite större lägenhet än den lilla tvåa de har nu när familjen kommer att utökas med en liten bebis. Nu har de haft tur och fått en lägenhet i samma trapp så nu slipper "Adressändringen" bli stressade över att de flyttar så ofta... Det är bara Telia och Radiotjänst som måste fixa lite...
Vi var upp och tittade på deras lägenhet när vi kom från Joakim ikväll och det var jättefint. Mikaela har bra koll på vad som är snyggt inredningsmässigt!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Vilken kille han är vår grabb!

Ännu en ganska dålig dag med rätt mycket tårar när jag har varit för mig själv...

Men jag är ju så stolt över pojken som oförtrutligt gör sina framsteg. Det är ju nästan overkligt att vi kan rapportera Dagens framsteg nästan varje dag... Jag var optimistisk när jag döpte rubriken till Dagens framsteg och hoppades att jag skulle slippa ändra den till Veckans framsteg.

Hoppet är det sista som lämnar människan!

Fortfarande kan vi faktiskt skriva om Dagens framsteg i princip varje dag... Och många dagar gör han fler än ett stort framsteg!

Vilken kille han är vår grabb!

Så nu kommer...

Dagens framsteg:

Första gången jag använde rubriken Dagens framsteg var 9 februari. Det har ju faktiskt gått rätt många dagar där Joakim gjort noterbara framsteg i princip varje dag, är det inte ganska fantastiskt?

Nu kommer jag till Ödets ironi...

När jag använde rubriken första gången så skrev jag om att Joakim läste Sportbladet. Det mindes jag inte. Jag kommer ihåg att jag skrivit om att det verkar som om Joakim kan läsa men inte när jag skrev det så jag började leta i bloggen efter första gången jag använde Dagens framsteg och då såg jag vad jag skrivit... "Det verkar som om Joakim kan läsa..."

Dagens framsteg är i alla fall att nu är jag HELT säker på att Joakim kan läsa!

Jag gav honom Sportbladet och lade tidningen upp och ner. När han tog tidningen så vände han på den. Texten var ju upp och ner. Sen satt han och bläddrade igenom tidningen, en sida i taget, och när han kom till något som intresserade honom så stannade han till och läste lite på den sidan. Vi såg det tydligt på hans ögon att han läste. Det var dessutom en artikel som jag vet intresserar honom.

När jag frågade honom om han kunde läsa så fick jag en blick av honom som sa ungefär så här: "Farsan, jag lärde mig läsa när jag gick i ettan, är du helt dum i hela huvudet?"

Blicken var mycket tydlig!

Han fattar så mycket mer än vi tror.

Idag har vi gett honom Coca Cola (hoppas att inte logopeden läser bloggen...). Sen han kom till Neurorehab så har vi bara fått ge Joakim vatten och Loka.

De enda gånger Joakim dricker vatten är möjligen en tidig lördag eller söndag morgon beroende på vad han gjort kvällen innan... Knappt då för då väljer han oftast något kallt i kylen som mjölk eller juice. I övrigt dricker han i princip aldrig vatten. Loka smakade han inte ens på innan olyckan...

Varför håller de på med att ge honom saker han inte gillar? Nu kan de ju borsta hans tänder så det kan ju inte vara något problem då. Förut så var det svårt att komma längst in med tandborsten men nu går det ju att borsta tänderna ordentligt.

Men idag, när han fick Coca Cola, då smaskade han i sig! Han slickade till och med av skeden! Förut har vi fått "tömma" ur innehållet på skeden i munnen på honom och en del har "runnit över" i mungipan men när han fick riktig Cola på skeden så drack han Coca Cola!

Det lilla vi spillde var klantiga farsans fel...

Vilken kille han är vår grabb!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Har varit en jobbig dag idag... Vet inte riktigt vad det beror på men idag har jag varit ledsen och nedstämd ända sen jag vaknade.

Konstigt för Joakim är ju så stark och hans framsteg är hela tiden större än man kan förvänta sig.

Men jag längtar ju så förtvivlat mycket efter dig, Joakim!!!

Han har haft besök av en av olycksbröderna idag. När han såg honom så log han igen. Joakim börjar välja sina besökare för han ler inte lika mycket när han ser morsan och farsan... Han kanske börjar tröttna på oss...? Nej, jag tror faktiskt inte det för vi märker att han är lugn när vi är hos honom och personalen har berättat att han blir mer orolig när vi åker ifrån honom.
Att lämna honom gör ont...

För övrigt vill jag berätta att de allra flesta inom personalen är trevliga på den här avdelningen också...  

Dagens framsteg:

Det man kan berätta är att Joakim ler mer och visar tydligare att han upplever att det är något fel. Han tar hjälp av ansiktsuttryck för att visa när han tycker det är något som är fel. Det värsta är att vi inte vet VAD det är som är fel.

Ligger han obekvämt? Vill han upp och sitta i rullstolen? Tycker han att det är för varmt eller för kallt i rummet?

Joakim visar tydligt när det är fel! Men tyvärr inte vad som är fel...

Han kommunicerar mycket mer med sina ansiktsuttryck för varje dag som går och vi bara längtar efter att han ska bli ännu tydligare.

Ni ser ju själva... När han gör ett framsteg så vill jag att han ska göra ännu mer framsteg... Jag måste lära mig att ha mer tålamod men det är så svårt.

Jag längtar ju så förtvivlat mycket efter dig, Joakim!!!

Mer blir det inte idag, orkar inte det och jag hoppas på en bättre dag i morgon.

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Idag är det nio veckor sen olyckan... NIO VECKOR!!! Joakim krigar på och han gör så stora framsteg!

Vi har tagit kort på Joakim nästan varje dag sen den 23/12, de första två dagarna var man inte riktigt klar i skallen... Sen kändes det lite makabert att ta foto på sin son som ligger för döden, för det gjorde han då.

Anledningen till att jag tog kort för jag ville att Joakim skulle få se dem när han blir frisk, i min hjärna fanns det inget annat, Joakim skulle bli frisk!

Igår brände jag bilderna på en skiva och ikväll har jag och Mia tittat igenom alla bilder, 158 fotografier av hopp och förtvivlan... Det var så jobbigt. Så jobbigt... Det har kommit en hel del tårar kan jag säga...

Men, nu när vi tittat igenom alla bilder så har vi ju sett hur extremt stora framgångar han gjort under dessa nio veckor. Alltså, vi pratar extremt stora framsteg!!!

Idag fick han besök från Bullerbyn! Idag har Joakim fått storfrämmande! Joakim och hans "Bullerbykompis" har nog haft roligare tillsammans än vi föräldrar vill veta...

När Limpan kom in till Joakim så log han, det var första gången jag såg Joakim le ordentligt efter skadan. Tidigare har jag sett att han visat uttryck med ansiktet men idag såg jag hans leende ordentligt. Så stort!!!

Dagens framsteg:

När Joakim vaknar efter en middagslur så blir han rastlös nästan på en gång. Han vill inte ligga kvar i sängen. Efter nio veckor i sängen så har han väl tröttnat på att ligga och vila...

På eftermiddagen idag så vaknade han och ville upp i rullstolen och då frågade sköterskan om vi ville ta med honom utanför avdelningen. Gissa vad vi ville... självklart ville vi ju det.

Vi gick en sväng ner i cafeterian och köpte Loka. Första gången utanför avdelningen med mamma och pappa... Sen satt vi en liten stund i entréhallen och där kollade han in brudar. Det kom två läckra tjejer gående när jag skulle ta kort på honom men han valde att kolla in brudarna i stället för att "le in i kameran". Som pappa så förstår jag ju honom fullt ut... (Tyvärr missade jag brudarna... borde kanske tagit kort på dem i stället så Joakim skulle få se vilka han tittade på...). Han är min grabb, Joakim!

Han var lugn och trygg när han var ute bland så mycket folk och verkade inte stressad på något sätt. Han är cool!!!

Varför det inte finns några bilder på Joakim efter olyckan kanske ni undrar eftersom det finns bilder? Svaret är enkelt, vi vill att Joakim själv ska bestämma vilka bilder som ska visas. Joakims integritet är otroligt viktigt!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

Jag säger bara det, sömntuta...
Joakim har sovit sig igenom största delen av dagen. Först var hans syrra, Mikaela, och hälsade och han sov nästan hela tiden. Sen kom jag och Mia och då var han uppe i sin rullstol i en halvtimme sen ville han till sängen och sen sov han...
Jag säger bara det, sömntuta...

Fast det är bra att han sover mycket för då läker han ihop sina skador och alla nya intryck och lärdomar bearbetas. Det är som med bebisar, de sover också mycket och det är då de smälter alla nya saker de lärt sig.

Dagens framsteg:
Med tanke på att Joakim sovit sig igenom denna dag så har han inte gjort några synbara framsteg idag. Men att han sovit sig igenom stora delar av dagen är nyttigt för honom för han ska läka sina skador och orka fortsätta med sina framsteg!

Ser fram emot morgondagen och hoppas (för vår skull om man får vara lite egoistisk...) att han är lite mer vaken i morgon. Men om han sover hela dagen i morgon också så gör det faktiskt inte så mycket för då är han utvilad på måndag när det är dags för träningspassen han och sjukgymnasten, arbetsperapeuten och logopeden har i veckorna.

Vi pussar och kramar Joakim mer nu än vi gjort förut men det beror på att nu tar vi chansen när han inte gör så mycket motstånd... Sen är det faktiskt så att Joakim verkar tycka om att vi håller honom i handen och när vi kramar honom så kramas han tillbaka.

Det blev en kort blogg idag.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Världens goaste Joakim, det är vår Joakim det!

För att försöka förklara hur allvarligt skadad Joakim är så tänkte jag berätta kortfattat hur några av hans kompisar blivit berörda när de träffat honom för första gången.
Det hör till saken att jag har full förståelse för deras reaktioner och det är mycket viktigt att poängtera att deras reaktioner är fullt normala!
Vi har gjort vårt bästa för att förbereda hans kompisar på vad de kommer att möta men det är omöjligt att förstå hur allvarligt skadad han är innan man träffat Joakim.

När man väl träffar Joakim första gången efter olyckan så är det svårt att inse vad man som besökare kommer att möta. Det är först när man träffar Joakim man inser hur svårt skadad han är.

De kompisar som träffat Joakim har reagerat på olika sätt, några med att kräkas, en del har blivit helt kritvita och svimfärdiga, en del har bara suckat och svurit... Några har bara tyckt att det är skönt att vara hos honom.
Ingen reaktion är rätt eller fel!

Men INGEN har ångrat att de besökt honom! De som träffat honom fler gånger har varit glada de andra gångerna för då har de sett vilka framsteg han gör.

Joakim är allvarligt skadad men min övertygelse är att han kommer att komma tillbaka till ett normalt liv!!!

Dagens framsteg:

Det blir flera framsteg idag!

Från tidigare inlägg framgår det med all önskvärd tydlighet att kepsen har en stor del av Joakims tillvaro... Han älskar den och han är rädd om den.

Framsteg 1:

När vi kom till honom idag satt han i rullstolen på sitt rum så vi tog ut honom till dagrummet. Då vände han kepsen själv så han hade skärmen bakåt. Han tyckte tydligen att han ville vara lite cool när han skulle ut bland folk. I vanliga fall har han kepan lite på sniskan men idag vände han som sagt skärmen bakåt... Han ordnade till kepan innan han kom ut i korridoren. Det kan ju finnas snygga brudar där...

Sen hade vi en musikstund idag och lyssnade på Sabaton och Hammerfall. Det märks så tydligt att han älskar musik!!! Han blir lugn, han är väldigt närvarande när han lyssnar på musik, det är svårt att förklara men det är så himla tydligt att han mår bra av sina musikstunder när han får höra rätt musik!

När Joakim har sina musikstunder ligger han i sängen och lyssnar. Idag lade jag kepsen på hans mage och det tog inte lång stund förrän han satte på sig den. Det fixar han själv nu för tiden! Han rätar till den så den sitter rätt (rätt är lika med snyggt...)

Framsteg 2:

Nu kommer en sak som gjorde mig så rörd att jag började gråta. Eftersom jag inte vill gråta inför Joakim så var jag tvungen att försöka hålla mig så gott det gick, tårarna rann ändå, men efter musikstunden gick jag på toaletten och storgrät...

Jag frågade Joakim om jag fick prova kepsen. Han tog kepsen och förde den fram och tillbaka och krånglade. Han använde den till att klia sig i huvudet, han slängde den hit och dit men efter en liten stund så hittade han mitt huvud och satte på mig kepsen... Nu gråter jag igen...

Jag och Mia är 100 % säkra på att det inte var en "lyckträff". För det första så tar det lite tid för honom att förstå vad vi ber honom om och sen tar det lite tid innan han gör det. Jag såg att Joakim verkligen försökte sätta på mig kepsen och gav honom tid att göra det. till slut fixade han det!

Världens goaste Joakim, det är vår Joakim det!!!

Framsteg 3:

Det här steget är stort! Det är självklart för oss men för en som är svårt skallskadad är det här gigantiskt stort!!!

Arbetsterapeuten satte Joakim framför en spegel så han fick titta på sig själv. Då såg han i spegeln att en sköterska stod bakom honom. Vet ni vad han gjorde? Han vände sig om och tittade på henne!

Försök att ta in hur stort det här är! Att begripa att det är en spegel han tittar i och förstår att den person som är bredvid honom i spegelbilden står bakom honom... Otroligt!!!

Vi ÄLSKAR Joakim!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Måste förtydliga en sak som "Sebbe" kommenterat.

I ett svagt ögonblick lovade jag honom nygrillade revbensspjäll i julhelgen. Han älskar revbensspjäll och jag hade lovat honom något lite utöver det vanliga, revbensspjäll nygrillade på utegrill mitt i vintern. Det är han värd!!!

Tyvärr får han lov att vänta på sina nygrillade revbensspjäll. Men jag vet att han har tålamod och att han har tusen gångers förståelse för att han fått vänta på spjällen.

Jag vet att han är lycklig ändå, han ska ju bli pappa till vårt efterlängtade barnbarn! Egentligen, finns det något bättre att längta efter? Ett eget barn är ju tusen gånger bättre än revbensspjäll, även om nygrillade spjäll på utegrill är vansinnigt gott... Du får ge dig till tåls, Sebbe.

Dagens framsteg:

Det är nästan helt obegripligt att det kommer små Dagens framsteg varje dag, en dag kommer nog faktiskt Dagens bakslag... (Hoppas inte...)

Idag tog han tandborsten själv och försökte att borsta tänderna själv. Det hör till saken att Joakim är högerhänt och han har väldigt dålig rörlighet i höger hand så han har använt "fel hand" till att borsta tänderna. Terapeuterna sa att det hade "gått sådär"...

Jag provade alldeles nyss att borsta tänderna med vänster hand. Det är ju nästan helt omöjligt! Prova själva så får ni se.

Det är väl inte särskilt undra på att det bara "gick sådär"?

Jag har en hyfsat frisk hjärna utan några större störningar men för mig var det ju jättesvårt att borsta tänderna med "fel hand".

Tänk er att en människa som har Joakims skador ens tänker tanken på att borsta tänderna med "fel hand".

Mikaela med sambo har varit hos oss och hälsat på ikväll. Det är så skönt att ha nära och kära omkring sig!

Vet ni vad som lockade dem...? Spagetti och hemlagad köttfärssås!!!

Idag är det första gången på åtta veckor och fyra dagar sedan vi åt hemlagad mat... Det är åtta veckor och fyra dagar sedan jag lagade mat själv... typ 60 dagar med utemat... Jag som älskar att laga mat! Husmanskost. Det är ju nära på omöjligt att få tag i bra husmanskost. På helgerna ÄR det omöjligt... Kommer nog att bli fetare av det här...

Skönt att Mikaela "krävde" att få äta hos oss så att jag äntligen, äntligen tog mig samman och snodde i ordning en måltid. Det verkar som om takterna finns kvar för jag tyckte det smakade gott. Mikaela med sambo och min älskade Mia sa att de också tyckte att det var gott. Fast det kanske bara var vad de sa för att göra mig på gott humör...?

Hur som helst var det både gott att äta annat än hämtmat och det var kul att laga mat.

Någon dag snart framöver ska jag nog starta upp utegrillen och grilla en god köttbit.

Dagens framsteg:

Vi hade hans näst bästa keps med oss idag. Det blev en höjdare!

Förlåt, Joakim, att vi inte tänkt på hur viktig kepsen var för dig. Jag är så ledsen för det.

Idag hade en kompis med sig hans näst bästa keps med sig, Joakim hade glömt den hos henne.

När han fick en skön keps på sig blev han mycket lugnare. Det är jättesvårt att förklara men vi såg tydligt hur han kände sig tryggare när han hade en skön kepa.

Han satt i sin rullstol och njöt av tillvaron med keps. Otroligt, hur kan en kepa vara så viktig?

Joakim gillar att sitta uppe i sin rullstol för då kommer han ut ur sitt rum och får lite miljöombyte.
Men då och då har han varit lite orolig och kliat sig i håret stup i ett och slängt med vänster arm fram och tillbaka men idag när han fått en keps som han gillat så har han varit betydligt lugnare!

Än en gång... Hur kan en keps vara så viktig för hans välbefinnande?

Än en gång... Hur i h-vete kunde jag missa att det var SÅ viktigt för honom? (jag är ledsen, Joakim!!!)

Hur det än är så tror man att man känner sina barn utan och innan men det gör man inte. De har sina hemligheter. Och det är ju jättebra!
Våra barn behöver sina föräldrar.

Men, vi föräldrar behöver inte alltid veta allt om våra barn. De har rätt till ett eget liv.

Men, när de väl behöver oss då ska vi finnas där för dem! Alltid!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Hej!

Idag har vi varit i kontakt med en helt fantastisk familj där en av personerna har råkat ut för ungefär samma skador som Joakim. Blev också skadad i en trafikolycka.

De var otroligt starka och det var så skönt att prata med dem och höra om deras väg fram till ett så normalt liv man kan få efter ett sånt trauma.

Idag arbetar personen!

Lite skumt är att de hade samma räddningsledare och samma ambulansförare...

Det är ett tecken, Joakim kommer också tillbaka!

Om ni läser bloggen:

Ni ska ha ett stort tack för att ni hjälpt oss och tog er tid för oss och berättade hur ni haft det. Det är svårt att förklara hur stor betydelse det har för oss att fått prata med er som varit i liknande situation. Samtalet var ovärderligt för oss.

Det finns änglar, överallt!

Idag har jag hjälpt Mikaela med lite småsaker så jag har bara varit hos Joakim ett par timmar idag.

Men jag har ju självklart förhört Mia om vad grabben gjort för framsteg idag.

Vi hade en keps med oss till Joakim idag. Alla som känner Joakim vet ju hur viktig kepsen är för honom.

När vi skulle ta med lite foton på Joakim till ett collage som en kusin och kompis gjort så letade vi efter fotografier på honom utan "kepa" för att visa vad han har för frisyr. Vi hittade ett kort, när han satt på en vattenskoter i Thailand... Han har keps på varenda kort vi har på honom. Till och med de foton vi tagit i Thailand.

När han vaknar sätter han först på sig kepsen sen musiken... Så viktig är "kepan"!

Dagens framsteg:

Tidigare har vi inte tänkt på det (det är så mycket som snurrar i huvudet på oss så vi glömt detta... och det grämer mig mycket!) men idag tog vi med oss en av hans kepsar vi hade hemma. Hans favoritkeps hade han på sig vid olyckan så den är inte kvar.

Mia gav honom kepsen vi hade med oss och han tog "kepan" och satte på sig den!

Eftersom det inte var "favvokepan" så tog han av sig den och tittade på den för att försöka ändra inställningen på den för att den skulle passa bättre fast han fick inte till det. Då satte han på kepsen igen men eftersom den inte passade tog han av den igen och höll den i handen.

Vi har tagit reda på var han haft sin näst bästa keps så i morgon tar vi med den till honom och håller tummarna att den duger åt honom. Annars är det väl bara att dra i väg till Thailand och köpa en ny keps till honom för det var där han köpte den...

Vi älskar Joakim!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Idag har vi varit i kontakt med en helt fantastisk familj där en av personerna har råkat ut för ungefär samma skador som Joakim. Blev också skadad i en trafikolycka.

De var otroligt starka och det var så skönt att prata med dem och höra om deras väg fram till ett så normalt liv man kan få efter ett sånt trauma.

Idag arbetar personen!

Lite skumt är att de hade samma räddningsledare och samma ambulansförare...

Det är ett tecken, Joakim kommer också tillbaka!

Om ni läser bloggen:

Ni ska ha ett stort tack för att ni hjälpt oss och tog er tid för oss och berättade hur ni haft det. Det är svårt att förklara hur stor betydelse det har för oss att fått prata med er som varit i liknande situation. Samtalet var ovärderligt för oss.

Det finns änglar, överallt!

Idag har jag hjälpt Mikaela med lite småsaker så jag har bara varit hos Joakim ett par timmar idag.

Men jag har ju självklart förhört Mia om vad grabben gjort för framsteg idag.

Vi hade en keps med oss till Joakim idag. Alla som känner Joakim vet ju hur viktig kepsen är för honom.

När vi skulle ta med lite foton på Joakim till ett collage som en kusin och kompis gjort så letade vi efter fotografier på honom utan "kepa" för att visa vad han har för frisyr. Vi hittade ett kort, när han satt på en vattenskoter i Thailand... Han har keps på varenda kort vi har på honom. Till och med de foton vi tagit i Thailand.

När han vaknar sätter han först på sig kepsen sen musiken... Så viktig är "kepan"!

Dagens framsteg:

Tidigare har vi inte tänkt på det (det är så mycket som snurrar i huvudet på oss så vi glömt detta... och det grämer mig mycket!) men idag tog vi med oss en av hans kepsar vi hade hemma. Hans favoritkeps hade han på sig vid olyckan så den är inte kvar.

Mia gav honom kepsen vi hade med oss och han tog "kepan" och satte på sig den!

Eftersom det inte var "favvokepan" så tog han av sig den och tittade på den för att försöka ändra inställningen på den för att den skulle passa bättre fast han fick inte till det. Då satte han på kepsen igen men eftersom den inte passade tog han av den igen och höll den i handen.

Vi har tagit reda på var han haft sin näst bästa keps så i morgon tar vi med den till honom och håller tummarna att den duger åt honom. Annars är det väl bara att dra i väg till Thailand och köpa en ny keps till honom för det var där han köpte den...

Vi älskar Joakim!!!

Hälsningar

Pappa och make i en helt underbar familj

Idag tycks det har hänt något... Jag vet inte riktigt vad det är men jag tycker att personalen börjar få lite större förståelse för oss. När vi möter dem i korridoren har många fler börjat hälsa på oss. De återkommer till oss om vi har ställt någon fråga och meddelar att de förstått frågan och de besvarar den så snart det går.

Det finns hopp om dem! Det gläder mig jättemycket!

När allt kommer omkring så är jag övertygad om att det kommer att bli bra för både oss föräldrar och Joakim.

Det här har jag tänkt på ganska mycket...

Att personalen vill Joakims bästa finns det självklart inget tvivel om. Men vi som anhöriga kommer att vara en stor resurs i Joakims vård tillbaka och då är det ju precis lika viktigt att vi också trivs med personalen.

Därför, ni som jobbar inom vården tänk på det här! Se oss anhöriga och tyck om oss fast vi kanske är lite jobbiga ibland.

I vårt fall känns det inte som om vi är de värsta tänkbara anhöriga utan vi har haft förståelse för personalens situation också.

•·         Vi har aldrig krävt utan vi har alltid frågat snällt om hjälp

•·         Vi har aldrig sprungit ut från Joakims rum för att få "förtur" utan vi har alltid väntat på "vår tur", tills personalen haft
tid

•·         De gånger vi gått ut och "haffat" någon som skulle kunna hjälpa Joakim är det för att vi helt enkelt ville underlätta för dem, inte för att Joakim ska få "förtur". När han låg på kirurgavdelning 8 ("åttan") kände vi personalen så bra så då var det enklare för både dem och oss att vi gick ut och frågade rätt person.

Men det är superviktigt att vi samarbetar. Den person personalen vårdar är ju den person vi älskar... Vi har alla samma mål!

Hur som helst så är jag jätteglad att se att vi har fått en bättre relation till personalen som är så viktiga för Joakim!

Nu blev det ju inte så mycket i bloggen om Joakim som jag lovat i min blogg. Den heter ju http://jorgenomjoakim.blogg.se/ men när jag döpte bloggen visste jag inte redigt vilka problem vi som anhöriga skulle ställas inför...

Jag, Mia och Mikaela hamnar ibland mitt emellan. Personalen vårdar Joakim så bra de bara kan men ibland har det känts som om vi som känner grabben bäst blivit bortglömda. På "åttan" kände vi oss mer delaktiga. Fast idag kändes det som om vi är på väg dit nu också.

Dagens framsteg:

Idag har vi sett att hans högra sida, både armen och benet, rör sig mycket mer än tidigare. (det här är ingen önskedröm!)

Joakims högra arm och hand har varit väldigt stela. Benet har han nästan inte rört alls.

Det vi sett idag är att när han legat i sängen så har han själv flyttat höger ben jättemycket för att han ska ligga bekvämt!

Armen och handen har han tidigare varit lite mjukare i än vad han varit i benet.

Men, förut så har han haft höger hand under hakan med böjd arm och näven har varit knuten.

Det är INTE bra.

Nu har han armen i mycket bättre vinkel, dock inte helt utsträckt som man skulle önska, typ armbågen i 90 graders vinkel (En känd snapsvisa är: Armen i vinkel, det vankas finkel...).

Det är jättejobbigt för Joakim att sträcka ut armen helt. Men fingrarna har han rätat ut! Han har använt sin "bättre" hand, vänster, till att dra ut fingrarna. Han har tränat upp det här själv!

Eftersom Joakim hade fler blödningar på vänster hjärnhalva, det är vänster hjärnhalva som styr höger sida, så innebär de här framstegen att han läker blödningarna bra!

Joakim, världens krigare!!!

Joakim var lite orolig på eftermiddagen idag. Vi vet inte redigt varför men han kunde inte koppla av.

Musik, tänkte jag! Självklart ville han lyssna på musik... Så vi satte på stereon. Men han var fortfarande lite orolig. Det verkar som om något var fel...

Jag bör skiva och provade med AIK-trubaduren och då somnade han.

Hur ska man tolka det...? Blev han trygg eller tröttnade han...?

Som Bajare så tänker jag att han troligen tyckte det var så trist att höra trubaduren sjunga om vad Frisk ska göra med domarpipan... Eller varför man måste ha gasmask när man går till Söderstadion (Hammarbys arena)...?

Som pappa vet jag att han blev trygg och bara njöt av tillvaron och därför somnade han!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Det första vi gör när vi kommer till Joakim är att läsa dagboken vi gjort i ordning åt honom som vi bett personalen skriva om vad som händer när inte vi är inne hos Joakim.

Idag när vi kom så hade personalen skrivit lite anteckningar som gjorde oss så glada!

I morse duschade han. De försöker låta Joakim duscha varannan dag. Vi som känner Joakim vet ju att han vill duscha varje dag men vi måste ha förståelse för att personalen inte hinner fler gånger än varannan dag. För övrigt tycker jag att det räcker om han får duscha varannan dag...

Joakim satt i en duschstol idag, det har han inte gjort förut. Tidigare har han legat på en duschvagn och det måste ha varit kallt för honom... Han som fryser så mycket...

När vi har kommit in i badrummet efter att han duschat hemma så måste man ta av sig glasögonen för annars immar de igen så man inte ser ett enda dugg... Eller, det blir massa dugg på glasögonen... Han duschar HETT!!!

Dagens framsteg:

Idag har Joakim fått sin efterlängtade dusch. Han har ju väntat ända sen igår... Idag fick han sitta på en duschstol, då sitter han i duschen vilket måste vara skönare än att ligga i en duschsäng som han gjort förut (fast fråga mig som är så lat, jag skulle tycka att det vore skönare att ligga och duscha...)

...idag hjälpte han till med att tvätta ansiktet och håret när personalen bad om det... Det är stort!!! Han sköljde ur håret
själv med duschen!

Fattar ni vilken krigare Joakim är?

Hälsningar
Pappa och make i en hlet underbar familj

De annonser som finns på min blogg har blogg.se lagt ut så jag kan inte påverka dem, bara så ni vet. Det är inte mina annonser.

Massor med tack till er alla underbara människor som stödjer oss i Joakims kamp tillbaka!

Med så många goda vänner Joakim och vi har och det stöd som ni ger oss så måste ju det här gå bra! Det bränsle ni tillför är ovärderligt för att vi ska orka finnas till så mycket för vår älskade Joakim.

De gulliga små nallar jag och Mia fått från Uffe och Maria var till och med döpta. De ord som stod på kortet värmde verkligen!

Till "Båtklubben" vill jag bara säga att de på AIK-shopen blev nog nästan lika glada som vi... Tack Vivvi och Odden, Annika och Per, Anne med familj och Mikael Öst... (Bandis). Tack för allt!

Att det finns så många människor som tycker så mycket om Joakim gör mig varm i hela kroppen!

När Joakim låg på Neurointensiven (NIVA) i Uppsala så träffade vi en kille som var hos sin tjej nästan varje dag. Hon var väldigt dålig.

När vi var där så träffade vi aldrig tjejen men hennes kille var så gullig och var vid hennes sida så mycket han bara kunde. De var inte så gamla, runt 25 års åldern.

När man befinner sig i hans eller vår situation så känner man mycket för varandra för man vet vad man går igenom. Alla befinner sig i ungefär samma situation.

Vet ni? Idag träffade jag honom på Rehab! Tjejen var ordentligt på väg tillbaka och jag träffade även henne för första gången och vi pratade lite kort. Hon kommer säkert också få en ganska lång rehabilitering så vi kommer nog att träffas en hel del framöver och det ser vi fram emot.

Hur glad blir man inte? Det kändes nästan overkligt att se det här unga paret på Joakims avdelning... Det finns mirakel!!!

Vi har även träffat ett annat par på Rehab som vi träffade på NIVA. Det var så kul att återse dem! Vi visste att hon hade gjort stora framsteg och var på väg tillbaka redan innan Joakim kom till Rehab men det var jättekul att träffa hennes anhöriga igen!

När patienterna är på NIVA så är det ju bara de anhöriga man träffar, nu är det kul att träffa patienterna också.

Dagens framsteg:

Jag är så glad att jag kan fortsätta med den här rubriken!

Det har varit en bra dag hela dagen med massor med bränsle till mig och Mia. Joakims framsteg fyller på våra förråd med energi så vi orkar.

När Joakim sitter upp i sin rullstol så brukar det rinna lite saliv i mungipan som vi brukar torka av.

Mia torkade av honom men gav honom servetten och frågade om han inte kunde fixa det själv. Han tog servetten och knölade ihop den i handen och använde den till att klia sig i ögat och i huvudet... Han hade en lite "pillimarisk" blick då.

Sen gick jag iväg och hämtade nya servetter och lade på bordet framför honom som vi skulle ha i beredskap. Efter ett tag böjde han sig fram lite och drog åt sig servetterna. Vet ni vad han gjorde? Torkade sig i mungipan för det kommit lite saliv...

Sen frågade vi om han kunde torka sig runt munnen igen men det struntade han i... Var det här bara en lyckträff..?

Nej!

För när vi frågade honom så var det bara lite saliv så han kanske inte ens märkte det för när det kom mer saliv så använde han servetten för att torka munnen... Han använder servett att torka munnen med... Det gjorde han ju knappt innan olyckan. Han använde handen eller ärmen på tröjan... Nu har han blivit sofistikerad...

(En lite rolig grej om det: När jag gick i skolan hade jag en klasskompis som alltid torkade av munnen med tröjärmen efter maten. Sen torkade han av tröjan med servetten...)

Och han är lite trotsig... Riktigt roligt!!!

Men det kan också vara så att det tar lite tid för honom att förstå vad vi säger. Om vi frågar honom en sak så vet ju inte vi hur lång tid det tar för Joakim att koppla ihop frågan med en handling.

Ovissheten igen...

Hela dagen vi varit där har han varit mycket mer "med" och blicken är stadigare. Joakim, jag och Mia har haft en bra dag idag!

(Det är svårt att förklara att han är mer "med", men det är att han är lite klarare i blicken, svarar upp med att titta på oss stadigare när vi pratar med honom och att det känns som om han är tryggare)

Joakim är ju den största krigare som finns!

Vi älskar dig, Joakim, kämpa på!!!

Glöm inte Mikaelas blogg!
http://mikaelasvardag.blogg.se/

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Vi hade Rehabmöte idag. Äntligen... Tänkte vi... Återigen kom vi till ett möte med läkare där vi hade lite för stora förväntningar.

Teamet verkar vara jättebra!!! Det var lite trist att inte logoped, kurator och psykolog var med (logoped är en som är kommer att hjälpa Joakim att återfå talet).  Ansvarig sköterska och undersköterska är så gulliga!

Men, vi hade förväntat oss lite tydligare svar.

Fast vi förstår att de inte kan svara på alla våra frågor för Joakim har nyss kommit till avdelningen, de har inte hunnit lära känna honom tillräckligt bra ännu.

Återigen står vi med obesvarade frågor.

Ovissheten håller på att dränka oss. Det är nästan olidligt med denna ovisshet.

Nytt möte inbokat med rehabteamet den sjätte mars. Då hoppas jag att Joakim är med och för sin egen talan om hur han vill att rehabilitering ska fortskrida. Det är ju också en utopi men hoppet, just hoppet är det sista som överger oss nu!

På mötet berättade överläkaren att hans blödningar på hjärnan inte var det värsta, det som var allvarligt var att han har diffusa axonala skador (Diffuse Axonal Injury, DAI). Bara ordet är ju diffust... Och svaret på vad det är ju nästan ännu mer diffust... och svaret på hur läkarna vet att han har DAI är diffusast av alla...

Så här förklarar Landstinget i Östergötland DAI på sin hemsida (och det är hittills den förklaring som jag själv begripit bäst av det jag hittat på nätet):

(Jösses... Nu blir bloggen krånglig... men det är för att jag vill förmedla vad jag vet... Läs eller hoppa över)

DAI - Diffuse Axonal Injury är ett tillstånd som inte är ovanligt vid svårare typer av trauma. Många patienter med allvarliga skallskador uppvisar vare sig kontusioner eller blödningar på datortomografi (CT), ändå kan de drabbas av djup och bestående medvetslöshet samt neurologiska bortfallssymtom. Den stora energimängd som överförs till hjärnan vid trauma kan resultera i utbredda, fokala nervskador (DAI) utan påvisbar blödning. Dessa skador visualiseras bäst via magnetkameraundersökning (MR). Prognosen varierar, beroende på omfattningen av DAI. Tillståndet kan inte botas operativt men det är viktigt att patienterna får god neurointensivvård. Vissa patienter återhämtar sig utan betydande funktionsnedsättning medan andra får bestående men.

När jag frågade överläkaren om Joakim hade fått diffusa axonala skador (DAI) så sa hon att magnetröntgen tyder på att Joakim fått Diffusa Axonala Skador men hon sa också att det är svårt att se den typ av skador på de röntgenundersökningar som gjorts.  

Tyder på att det är så sa hon...

Tydliga svar vi får, eller hur?

Eftersom läkarna själva inte vet så kan de inte ge bättre besked än så här. Men, förstå hur vi har det... Ovissheten börjar tära ordentligt...

Är det någon av er läsare som vet om det går att fastställa om han har fått diffusa axonala skador? Vilken undersökning behövs i så fall? Finns det sådana undersökningar i Sverige eller finns det utomlands?

Framsteg:

Idag var han in till "öppenkliniken" på sjukgymnastiken. Där fick han träna och "ha sig" så han blev helt slut. Att träna där gjorde att han fick ett skönt miljöombyte. Enligt sjukgymnasten så verkade han trivas med träningen. Det är riktigt positivt att Joakim inte blir stressad av miljöombyten!!!

När Joakim var på sitt träningspass på öppenkliniken passade vi på att äta.

När passet var slut fick grabben lägga sig och vila för sig själv för då var vi i familjen iväg på rehabmötet. En välförtjänt vila!

Hej!

Mickis... Din tatuering håller på att bli helt sne... ;-)

Vad kul det är att läsa om hur ert barn, vårt barnbarn utvecklas! Det skulle vara kul att veta vad man har för skostorlek när fötterna är två centimeter...? Sen tror jag att det är bättre att äta sött än surt/bittert. Om barnet gör grimaser så kan hon/han väl inte gilla det...?

Vi längtar jätte, jättemycket efter att bli gamla... För det är väl vad man blir när man blir mormor och morfar?

Sen är vi ju så extremt, otroligt glada över vad duktig du är i skolan. Tänk att du klarar av att prestera dessa resultat med tanke på att du är gravid, du har din älsklingsbror svårt skallskadad. Det är så grymt imponerande!!! Du är så duktig, Mikaela!!!

Kolla in hennes blogg! http://mikaelasvardag.blogg.se/

Kram
Pappa och mamma

Äntligen måndag!

Helgerna är jobbiga på så många olika sätt. Det är svårare att hitta parkering... det är svårare att hitta bra utemat (typ dagens husmanskost)... det är färre personal som tar hand om Joakim... sen händer det ingenting på helgerna rent rehab-mässigt... klart att patienterna ska ha det lugnt och skönt med vila på helgerna som alla andra men för oss otåliga föräldrar är det lite jobbigt...

Idag har de haft teammöte om Joakim på avdelningen. Nu har han fått en sköterska som är "hans" ansvariga sköterska som kommer bli vår kontaktperson in i teamet. Hon verkar vara jättebra och hon är otroligt mån om Joakim! Så skönt och vi har fullt förtroende för henne!

Bra är också att redan i morgon kommer jag, Mia och Mikaela få vårt första rehabmöte med teamet. Det är väldigt bra jobbat av dem att få ihop hela teamet till ett möte på så kort varsel, tack för det!

Dagens stora framsteg (förhoppningsvis en återkommande rubrik!):

Jag la fram Sportbladet framför honom idag när han satt i sin rullstol i dagrummet. Döm av min förvåning så tog han tidningen i vänster hand och tittade. Först såg vi att han tittade lite "disträ" men sen såg både jag och Mia att han läste. Det såg verkligen ut som om han läste och jag tror inte det var ett önsketänkande från vår sida. Man såg hur han flyttade blicken fram och tillbaka, vi såg hur han flyttade blicken längre ner på sidan och han log (på sitt sätt) när han läste att Sverige hade spöat Finland med 4-0 i hockey!

Kan möjligen vara ett önsketänkande men ärligt talat tror jag inte det. Hans skador har tagit lite här och där i skallen så det betyder inte att hans skador har påverkat hans läsförståelse.

Alltså, Joakim är ju världens bästa kämpe och krigare!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Tack för inläggen och allt stöd vi får från er som läser bloggen! Tack också till er som skickar sms och e-post!

Jag är ju självklart helt övertygad om att Joakim får bästa tänkbara vård och jag är också helt övertygad om att personalen gör sitt absolut bästa för att Joakim ska ha det så bra det bara går med tanke på hur han mår. Alltså, jag har fullt förtroende för personalen!!! Och jag är också helt säker på att inte personalen är lat eller slö.

Igår hade jag en dålig dag och då är det lätt att skena iväg och skylla på andra... Jag är ledsen för det.

Idag har jag haft en ännu sämre dag men jag är inte lika bitter idag... Jag var hos Joakim bara drygt en timme idag sen orkade jag inte mer så jag åkte hem och la mig i soffan och skulle kolla på Sverige mot Finland i hockey. Somnade direkt och sov igenom nästan hela matchen...

Mia var hos grabben med stort G så jag kände mig trygg. Det är faktiskt första dagen på sju veckor som jag inte varit hos honom. Eller, den dag han flyttade från Uppsala till Västerås var vi inte hos honom för då hade han fullt upp hela dagen med planering och sånt ändå och sen var det en dag när jag var på min farmors begravning. Då var Mia hos honom.

Vår Joakim fortsätter med sina framsteg! Det här kommer att låta lite konstigt men jag blev jätteglad när jag såg det... Han petade sig i örat och fick vax på fingret. Då försökte han "sprätta" bort det från fingret.

Hans högra sida har hela tiden varit mycket svagare och det beror på att han har fler blödningar på vänster hjärnhalva. Det fick jag lära mig i skolan, det är vänster hjärnhalva som styr höger sida...

Idag använde Joakim sin vänstra hand till att räta ut fingrarna på höger hand, han tränar sin hand själv!!!

Sebastian och Bark var och hälsade på idag. Jag var inte där då men då var de ute i dagrummet med Joakim. Jocke satt i rullstol. På TV:n var det hockey, Sverige mot Finland. När Sverige gjorde 1-0 så visade han att han blev glad!

Det är svårt att förstå hur allvarligt skadad Joakim är. Han är mycket allvarligt skadad men han är så fruktansvärt stark! Han kommer att ta sig igenom det här och komma tillbaka till den underbara pojk han alltid varit. Det är min fulla övertygelse!!!

Han är grabben hela dagen!!!

Fast vi längtar lite efter personalen på kirurgavdelning 8... Fast det blir nog bra det här också bara det får gå lite tid. På åttan låg han ju i fyra veckor och då lär man ju känna personalen bra.

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Är jag en kinkig pappa eller är mina funderingar relevanta? Hjälp mig med svar... 

Nu är det upp till bevis för Neurorehab. Vi har hört så mycket gott om dem och då kanske förväntningarna är för stora?

Första dagen Joakim var på Neurorehab så diskuterades om Joakim skulle ha en "intelligent" luftmadrass eller inte.

Det är en "intelligent" madrass där luften i madrassen flyttar sig till olika ställen och påverkar trycket på olika ställen på kroppen. När det gått en tid så flyttas trycket i madrassen så Joakim får trycket på annan plats på kroppen (hoppas att ni förstår hur jag förklarat...).

Skälet är att han ska slippa liggsår nu när han ligger så mycket.

Då sa en sköterska, som jag för övrigt har mycket stort förtroende för, att han INTE skulle ha den "intelligenta" luftmadrassen. Hon berättade att livet för en svårt hjärnskadad patient är "flytande", att de flyger omkring som om de befann sig i rymden och den känslan förvärras om han ligger på en luftmadrass som inte ger fast "mark" under kroppen.

Sen har jag hört att risken för att få liggsår är större om man väger mycket och har en stor kroppshydda. Om det är något Joakim INTE är så är det fet! De vägde honom i onsdags och då vägde han bara 45,5 kg. Han hade ju inte en gnutta fett innan olyckan, han var otroligt vältränad. Alla hans kilo har varit muskler.

Dagens personal sa att han behöver en luftmadrass för med tanke på att han är så nätt i kroppen så ökar risken för liggsår... Så de har fixat en luftmadrass åt honom... Vem ska vi tro på?

Nätt i kroppen... Vad jag hört så är det om man är fet som risken ökar för liggsår, inte att man är lätt...

Gissa om jag är frustrerad. Är det en överreaktion?

Jag, Mia och Mikaela har levt i ovisshet under snart sju veckor om hur det ska bli med vår älskade Joakim.

Hur kommer hans skador att påverka honom när han vaknar? Vi förstår att vi inte kan få svar på den frågan ännu.

Men, det minsta man kan begära är väl att personalen på en Neurorehab-avdelning har någorlunda samma synsätt på om patienterna ska ligga på luftmadrass eller inte?

Ska det vara så här? Ska vi fortsätta befinna oss i ovisshet om frågor som borde vara klarlagda långt, långt innan? Bara ovissheten om hur det kommer att gå för Joakim är ju nästan för mycket... Att inte personalen är på det klara med hur han ska ligga gör det ju ännu värre...

Finns det risk att personalen som jobbar nu i helgen tycker att det är jobbigt att vända honom enligt ett vändschema typ var tredje timme..? Att det är lättare att ägna 20 minuter till att lägga in en luftmadrass för då slipper de passa honom och vända honom när det behövs? Madrassen fixar ju jobbet åt dem...

Hittills har vi varit tillmötesgående mot den personal som vårdat Joakim, det har verkligen känts som om de verkligen ville Joakims bästa, och vi har nästan aldrig fått dubbla budskap från dem.

Nu när han ska få vården vi längtat efter... Då kommer det upp frågeställningar jag aldrig trodde jag skulle behöva ta ställning till. Vill de Joakims bästa eller bara få en skön helg med så lite jobb som möjligt med vår älskade son?

Jag är jätteledsen att jag behöver lyfta dessa frågor i bloggen men det känns nödvändigt...

Skulle vara tacksam för lite hjälp i den här frågan, är jag alldeles för rädd om Joakim eller har jag rätt att ställa dessa frågor?

Det mest troliga är att all vårdpersonal verkligen gör sitt absoluta bästa för att Joakim får så bra vård som det bara går! Det är min övertygelse! Men, vad ska jag tro?

Jag hatar verkligen dubbla budskap och den fruktansvärda ovisshet som vi befinner oss i.
Eftersom Joakim inte kan berätta själv så är det ju det minst jag kan göra för honom att se över hans rättigheter.

Hoppas på förståelse för min reaktion... Det är inte lätt att kritisera någon som jag vet att Joakim kommer bli tvungen att ha sin tilltro till under mycket lång tid framöver. Som sagt, hoppas på förståelse från en förtvivlad pappa...

Blev en jobbig blogg idag. Har haft en dålig dag...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Såg att vi fått kommentarer från Thailand... Joakim älskade Thailand, jag också! Mike och Malin, hoppas att ni har det skönt!!!

Vi är så otroligt glada över alla goa kommentarer vi fått och allt det stöd ni ger oss!!!

Joakim jag älskar dig vi och längtar så extremt mycket efter dig fast vi träffar dig varje dag...

När vi kom till Joakim idag så tyckte både jag och Mia att han såg ut att må ganska bra. Det var en av läkarna vi haft som sa att om mamma ser något/någon förändring så är det så. Och Mia tyckte det såg ut som om han trivdes på sin nya avdelning. Då är det så. Så är det!

Jag var jätteorolig inför flytten, hur kommer han att må, känna, kommer han bli stressad?

Eftersom Joakim är mer och mer på väg tillbaka i sitt medvetande så innebär också det att han är mer och mer känslig för förändringar.

Men det verkar som om han tagit flytten med ro. Han var lugn, hans ansiktsuttryck visade inte att han var stressad på något sätt. Han var så lugn och fin!

Han är stark, vår älskade Joakim!!!

Nu, äntligen, börjar hans väg tillbaka till ett normalt liv på allvar!!!

Nu vill jag också bli inlagd... Precis nu hörde jag på nyheterna att patienterna i Västerås får sprit... och då är det inte handsprit jag pratar om... Whisky, Renat och annan starksprit... Fast det var på grund av att sjukhuset hade problem med undernärda patienter... Sjukhuset tror att spriten kan öka aptiten på äldre. För det är äldre med multisjukdomar som har problem med att vara undernärda.

Nu söker jag tips på hur man lurar vågen... För äldre är jag väl...?

Man kanske inte ska skoja om det här problemet men när jag får nyheten en fredagskväll är det nästan straffspark...

Hmm...  Det börjar bli lite dyrt... Men det är värt varenda krona!!!

Joakim har ett schema över hur hans dag ser ut. De har schemalagt hela hans dag från att de väcker honom tills det är "nattgott". De har morgontvätt, påklädning och så vidare.

Hela dagen är inrutad från; Vila, mat, besök, sitta uppe i rullstolen, till kvällstvätt, allt är schemalagt. Sen är personalen flexibel för om han sover när de kommer under dagen kan de skjuta på tiden för till exempel sitta uppe tills senare men de genomför alla inbokade aktiviteter under dagen.

Sen ska han ha en musikstund på förmiddagen och en på eftermiddagen. Cirka 15 minuter åt gången.

Ni alla som känner Joakim vet att musik är en extremt stor del av hans liv.

Det första han gör (efter han satt på sig kepsen) när han vaknar är att sätta på musik och stänger knappt av den när han lagt sig. Han älskar musik!

På avdelning 8 hade de en CD-spelare på hans rum men nu fanns det ingen CD på hans rum. För hans skull kände vi att vi helt enkelt måste fixa en stereo åt honom. Om personalen måste leta efter en CD på avdelningen till hans musikstunder finns det risk att de hoppar över dem någon gång på grund av att det helt enkelt är för krångligt. Det vill inte vi riskera. Musiken är så extremt viktigt för Joakim så han MÅSTE få sina musikstunder. Varje gång!

När vi fick veta att det kunde bli lite krångel med att han skulle få musik drog jag iväg till Elgiganten och skaffade en stereo åt honom.

Som jag skrivit tidigare så orkar varken jag eller Mia laga mat så det blir "utemat" varje dag. Vi har inte lagat mat sen 20 december...

Men, det är värt varenda krona!!!

Kollar min dotters blogg varje dag och hon skriver om hennes vardag som gravid och hur hennes hormoner far omkring i hennes kropp. När man läser där förstår man hur mycket hennes lillebror betyder för henne. Sen älskar jag att läsa om hur hennes barn utvecklas!!! Jag är säker på att deras barn kommer att vara bland de tre gulligaste barn som någonsin fötts!!!

http://mikaelasvardag.blogg.se/  

Mikaela, jag älskar dig!

Hälsningar

Vilken bra dag det här har varit!

När vi var och köpte mat idag så träffade vi räddningsledaren på brandkåren som var först på plats till Joakims bilolycka.

Det var så otroligt skönt att prata med honom. Det är en gammal barndomskamrat till mig och det var så skönt att det var just han som var räddningsledare! Nu är jag helt säker på att Joakim blev omhändertagen på absolut bästa sätt ända från allra första början!!! Jag vet att INGEN skulle kunna göra det bättre!

Joakim känner också räddningsledaren bra och jag vet att Joakim tycker mycket bra om honom för det har vi pratat om förut eftersom vi båda känner honom. Skönt!

Och nu har Joakim äntligen kommit till Neurorehab!

Det känns så bra att han nu är på den avdelning som är bäst lämpad att vårda honom i det skede han befinner sig nu i sitt tillfrisknande.

Det verkar vara jättebra personal där också.

Nu kommer de att lära känna honom under några dagar och i nästa vecka kommer teamet tillsammans med Joakim och oss att ha ett möte för att ta fram en plan för Joakims tillfrisknande. Bara en sån sak, vi får vara delaktig i vården och att Joakim, fast han inte kan kommunicera än får vara med som delaktig!

De verkar jobba otroligt proffsigt. Dels har man ju pluggat på lite på internet sen har vi fått det bekräftat från Neurointensiven i Uppsala. Men det som gjorde mig helt övertygad om deras proffsighet var vid mottagandet av Joakim när han kom till avdelningen.

När personalen kom in till Joakim så var det för honom de presenterade sig först, man såg på hela deras sätt att röra vid Joakim, deras sätt att prata med honom, deras sätt att prata med oss i Joakims närvaro. De är proffs på att hantera patienter med Joakims skador! Det är obeskrivligt skönt att veta att han nu är på en av de bästa platser som finns i Sverige med tanke på hans skador.

Bland annat står det så här på internet om hur de arbetar:

Vi bedriver rehabilitering på specialist nivå i team. I teamen ingår arbetsterapeut, sjuksköterska, undersköterska, sjukgymnast, logoped, psykolog, kurator och läkare. Tillsammans med patienten och eventuella anhöriga upprättas en rehabplan där individuella mål sätts upp. Utifrån denna kopplas teamets olika medlemmar in. Rehabplanen utvärderas och uppdateras kontinuerligt.

Det känns så tryggt att de som ska sköta Joakim jobbar tillsammans i ett team för att han ska kunna få alla tänkbara verktyg som behövs för att bli återställd.

Stor eloge till läkare Jan som verkligen kämpat så mycket för Joakims skull!!!

Men det är lite kluvet att han kommit till en ny avdelning...

Jag har skrivit om personalen på kirurgavdelning 8 förut...

Det känns trist att vi måste lämna den fantastiska personal som vårdat Joakim på kirurgavdelning 8 och hans sjukgymnaster som har haft hand om honom. De har verkligen varit underbara! De har gjort allt och lite till för Joakim och dessutom haft tid att "vårda" oss... Vi har nog inte alltid varit så lätta att ha att göra med eftersom vi nästan alltid är hos Joakim och har varit i vägen...

Jag kan ta ett exempel på vad de gjort för honom;

En som satt vak för Joakim fixade ett idolkort på en AIK-spelare med en "krya-på-dig-hälsning" och spelarens autograf... jag kommer inte ihåg spelarens namn... Jag är ju Hammarbyare... Jag kollar namnet på spelaren och berättar i morgon.

Jag tycker det var så vackert av honom som satt vak att fixa det åt Joakim och det är precis lika vackert av spelaren!!! Det är nästan så att jag kommer att byta lag och bli en AIK:are... Kan det ske? Möjligen...

Alla som känner Joakim vet ju hur mycket han gillar AIK i fotboll.

Den handlingen visar andan på avdelningen. Alla på avdelningen har brytt sig om honom och alla verkar göra ALLT de har kunnat för att ge honom bästa tänkbara vård. Om någon av er läser detta så: MASSOR MED KRAMAR OCH STORT, STORT TACK FÖR ATT NI TAGIT SÅ VÄL HAND OM OSS ALLA!!!!

Alla var lika måna om Joakim!

Ni har varit så goa mot mig, Mia och Mikaela också!!!

Hur upplevde Joakim flytten?

Som jag skrivit om förut så är ju alla förändringar extremt jobbiga för Joakim. Att åka säng från hans rum till röntgen fram och tillbaka har varit fruktansvärda för honom. När han kommit tillbaka från röntgen har han varit totalt utmattad av alla intryck. Han har setat i sin rullstol i dagrummet i 5-10 minuter och det miljöombytet tröttade ut honom helt. Alla förändringar är otroligt jobbiga för honom.

Nu har han hamnat på en helt ny avdelning med nya ljud, nya intryck, nya sköterskor, nya beröringar, nya lukter... Allt kommer att vara nytt för honom. Jag upplevde ändå att han tog det med någorlunda gott mod. Han var inte så stressad som jag trodde att han skulle vara, han kollade sig omkring och verkade som han mest var nyfiken och inte så stressad av situationen. Vi försökte skynda oss att sätta upp hans grejer på väggarna så fort vi kunde så han skulle känna sig hemma och med blicken fick han bestämma var han ville ha sina kort och bilder.

Han är en KLIPPA!!!

Slut för idag, tack för idag...

 JIPPIE!!!

Äntligen fick vi ett mycket efterlängtat besked, Joakim kommer till Neurorehab i morgon!!! Vet ni, nästa steg han ska ta är faktiskt att han ska få komma hem...

När vi skulle gå hem ifrån honom idag så kom en sköterska och sprang ifatt oss och meddelade att hon precis fått veta från Neurorehab att de har plats för honom och att han ska dit någon gång efter 14.00 i morgon.

Joakim är en sådan fantastisk krigare! För sex och en halv vecka sedan svävade han mellan liv och död. Nu är han mogen för hårdträning på en rehabiliteringsavdelning. Så otroligt starkt av honom!

Joakim har varit rastlös och orolig de senaste dagarna så det kunde inte bli mer perfekt timing.

Som pappa blir man ju så frustrerad när man ser pojken ligga och vrida sig i sängen och när man ser hur dåligt han mår, så kan man inte göra något för honom... Han kan inte berätta vad som är fel.

Jag inbillar mig att han kommer att få mer träning på Neurorehab som är mer anpassad för honom och då kommer han nog inte bli så rastlös.

Jag är så glad... Så otroligt glad för hans skull...

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj

Idag har Niklas och hans mamma varit till Joakim för andra gången! Niklas var en av pojkarna som var med i olyckan. Niklas var strålande glad att se hur Jocke utvecklats sen sist.

Niklas, vad glad jag blev när jag såg att du kan stödja lite på benet och att du tar dig framåt med kryckor! Det måste vara skönt att slippa släpa sig runt i rullstol... Det blir ju en helt annan frihet. Snart kommer du att slippa ha mamma och/eller pappa i släptåg överallt... (Skulle blivit en leende gubbe här men jag gillar inte smileys...)

Niklas och Patrik (den andra pojken som var med i olyckan) har inte haft det så lätt på sina besök hos Joakim.

När Patrik följde med oss till Uppsala för att träffa Jocke första gången efter olyckan så var Joakim väldigt dålig men det kändes som om han kände igen Patrik.

På den tiden (känns som en evighet sen...) var Joakim väldigt sjuk men han visade ändå uppskattning att Patrik var där!

När vi åkte hem efter besöket blev vi vittnen till en bilolycka... Helt otroligt så åkte en bil framför oss av vägen och voltade ner i ett dike och hamnade på taket. Patrik satt i baksätet på vår bil och såg hela scenen. Stackars honom. Bara dagar innan hade han varit med om en liknande olycka. Jag tror det gick bra för Patrik för han sa det. Och det kändes som om han var lugn, åtminstone så lugn man kan vara efter en sån händelse.

Hon som körde av vägen var svårt chockad men i övrigt helt oskadd, så otroligt skönt!!! Jag pratade med henne och hon hade inte ont någonstans. Hoppas att det gick bra för henne.

Första gången Niklas var och hälsade på grabben så var han otroligt slemmig i halsen och jag som pappa höll på att bryta ihop. Joakim fick ju inte luft... Jag har berättat om det tidigare i bloggen som ett av Joakims bakslag. Typiskt att Niklas skulle behöva se det när han besökte sin kompis för första gången. Stackars Niklas...

Nu har både Patrik och Niklas träffat Joakim igen och sett vilka framsteg han har gjort och jag har uppfattat det som om de verkligen insett hur mycket bättre han blivit.

Till er två grabbar vill jag bara säga att ni är också riktiga krigare!!!

Ni har båda en mycket särskild plats i vårt hjärta!

Är det en pappas förtvivlade önskan efter framsteg eller är det en frustrerad pappa...?

Idag har Joakim varit mycket "plockig". Han drog i filten, kliade sig i ansiktet, var inte stilla en sekund. Han höll på med att flytta fötterna och låg inte och vilade någonting när vi var där. Vi valde att åka hem lite tidigare än vanligt idag för att han skulle få lite lugn och ro.

En förklaring till hans oro kan vara att han helt enkelt inte mådde bra. Att något var gigantiskt fel... Det är det som gör mig så extremt frustrerad...

En annan förklaring kan vara att han är på väg att ta några fler steg mot full medvetenhet. Vi har fått veta att en patient som vaknar allt mer ur sin medvetslöshet också blir mer och mer jobbig för personalen... De ligger och vrider sig och verkar mer rastlösa.

Är Joakim på väg att bli mer medveten om sin situation?

Eftersom jag i grund och botten är en obotlig optimist så hoppas jag att Joakim är rastlös och tycker att tillvaron i allmänhet är förfärlig... Det är ett sundhetstecken i så fall... Tänk att ligga i en säng i drygt sex veckor... (Lat som jag är skulle jag inte ha så stora problem med det... Men Joakim är en aktiv ung man som är van att gymma tre, fyra dagar i veckan)

Men sen är jag ju realist också... Då skulle hans beteende kunna bero på att han mår dåligt och därför krånglar... Och det är det värsta, mår han dåligt? Hur ska jag kunna hjälpa honom då? Han kan ju inte ännu berätta för oss vad som är fel... Det är frustration!!!

Hur som helst så har han "tjyvtränat"... För när Mia kom in till honom idag så hade han vänt sig själv och låg på magen. Det krävs mycket kraft att vända sig för han har massa kuddar och täcken som omger honom när han ligger. Sköterskorna försöker "packa in" honom och lägger kuddar, täcken och lakan runt honom så han inte ska kunna röra sig så mycket, ändå hade han lagt sig på mage!!! Han är en krigare!!!
Att de "packar in" honom är också en del av rehabiliteringen. Det är för att han ska känna sina ben och armar mot någonting. Att han ska lära sig att känna igen sin kropp.

Jag har sett i statistiken att det är många som läser bloggen. Det gläder oss jättemycket att det är så många som bryr sig om hur det går för Joakim! Tack, alla!!!

Kolla in  vår underbara dotters blogg!

http://mikaelasvardag.blogg.se/

Där berättar hon om hur det är att vänta barn, ett barn vi längtar jättemycket efter!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familg

Ledsen att det inte kom något inlägg igår. Jag har hamnat i en mental svacka som gör att jag har en lite tyngre period just nu. Lite mer tårar och känsligare mot motgångar och sånt.

Jag vill att Joakim ska göra stora framsteg varje dag men det gör han inte... Jag är ju fullt medveten om att det här kommer att ta tid och att det kommer inga STORA framsteg varje dag! Men som pappa är jag otålig...

Självklart gör ju grabben små steg i rätt riktning varje dag! Varje dag! Bara en sån sak borde ju göra att jag känner mig bättre till mods... Men som pappa är jag ju så otålig...

Idag lyssnade vi på Takida igen och vi såg verkligen hur han mycket han gillade det. Det såg ut som det kom ett leende i ansiktet på honom för första gången, en sån sak borde ju mig glad... Men som pappa är jag ju så otroligt otålig...

Nu har jag gnällt färdigt...

Takida är bäst!!!!

Idag har personal från Neurorehab varit upp och hälsat på honom på kirurgavdelningen och planen verkar stå fast att de får plats för honom på Neurorehab under denna vecka! Skönt!

Sen har de skickat remiss till munhygienist som ska göra rent munnen ordentligt på honom. Eftersom han är så envis och väljer att inte öppna munnen ordentligt så har sköterskorna svårt att hjälpa honom med en ordentlig munhygien, de gör sitt bästa!

Jag tror att det är viktigt att han blir ordentligt ren i munnen om han ska börja äta. Om det smakar väldigt illa i munnen så är det nog inte så gott med något annat heller även om man blir matad av det bästa man vet.

Det är jätteviktigt att han börjar äta för då kan han successivt avveckla maten genom magen och framöver slippa sondmatning.

En mycket viktig sak som jag skrivit om förut!

Många frågar när/om de kan hälsa på honom och vi har fått instruktioner från sjukhuset att vara restriktiva med besök. Det är nämligen så att vår Joakim fortfarande är mycket svårt skadad och illa däran så han orkar med så mycket besök ännu.

Hans hjärna är så otroligt svag så han blir helt slut av den minsta lilla stimulans han får. Som jag skrivit innan, han blir stressad om man tar i honom samtidigt som man pratar med honom. Hör han nya röster blir han stressad.

Är det fler som pratar samtidigt runt honom blir det total kaos. Det händer dagligen för det kommer in sköterskor som måste vårda honom och de pratar med varandra, sen kanske de säger något till honom. Det blir kaos då! Men han måste ju få vård. Alla som sköter honom är helt fantastiska och gör så otroligt mycket för honom!

Men, jag vill be er som vill träffa honom att ni också måste försöka att ha tålamod, jag vet hur det känns. Som pappa är jag också extremt otålig...

Att ni finns och tänker på honom räcker i dagsläget. Vi vill ju inte att han ska må dåligt.

Jag, Mia och Mikaela är otroligt glada över att det är så många där ute som bryr sig om hur det går för vår Joakim men vi hoppas och ber om respekt när vi berättar att det är för hans skull vi är restriktiva med besöken.

Tack alla för att ni finns!!! Det stöd vi har från er alla i denna process är ovärderlig för oss!!!

Hälsningar
Pappa och make i en helt underbar familj